Samantha XLIII

Transsibiriska järnvägen. Orientexpressen. Det var två. Tesen att “Alla goda ting är tre” gillas inte av alla. Jag tänker på den massiva kritik som riktades mot “Project Safari” — byggandet av järnvägen från Nouakchott I Mauretanien, via Mali, Niger, Chad, Sudan, Uganda, Ruanda, Burundi, Tanzania och Mozambique (Maputo). Företaget var budgeterat till 8 billioner $ men då det stod klart, gick notan på det dubbla.

Kritikerna pekade på miljöförstörelsen (man hade tvingats anlägga ett helt kärnkraftverk enkom för drift av järnvägen!) samt på det faktum att inte en cent skulle komma de afrikanska folken till godo. ”Det största skrytbygget i mänsklighetens historia” sade man.

Allt nog: En vacker dag i början av Mars steg Samantha och jag på tåget. Framför oss låg cirka 13.000 kilometers tågresa med en beräknad färdtid på ungefär 26 dygn. Biljetterna var hisnande dyra men då ingick sovkupé samt tre mål mat per dygn — mat av en kvalité som få afrikaner kunnat drömma om — ett faktum som för oss bägge tyngde som en sordin på resglädjen. Nå. Vi skulle göra reportage så det var inte fråga om nöjesresa. Vi tog plats i vår kupé och ställde in oss på nästan fyra veckors dunk från skenskarvarna. Tåget avgick.

En spridd vanföreställning är att Afrika är en enda stor savann där lejonen äter gnu och kopulerar samt där girafferna promenerar på långa ben, godmodigt tuggande på akaciablad.

Fel! Afrika är en gigantisk kontinent med stora skiftningar i geologi, fauna och flora. Snart åkte vi genom öken och uppe i bergstrakter. Ökensanden är ett mycket stort problem. Före varje tåg måste gå en sandslunga för att hålla undan sand på spåren. Utan denna skulle tåget bli ohjälpligt stående. Som om detta inte räckte, tvingades man, efter varje sandstorm, inspektera luftledningarna. De är av koppar — en mycket lättblästrad metall. Då Naturen rasar, kommer människans teknologi till korta.

Nu knegade sig tåget uppför bergen. Det var ganska brant så vi nödgades hålla i våra tekoppar där vi satt i restaurantvagnen. Vid samma bord satt ett ungt par — bägge troligen under de trettio. Mannen hette Neville, var ingenjör och skulle tillträda en tjänst i Maputu. Hustrun, Gwen(dolyn), var judotränare och hoppades hitta något jobb på orten.

Tyvärr skall det tydligen alltid finnas minst EN som förstör stämningen. Just då var det en fetlagd och bullersam ”cowboy” från Texas. Trots tidiga timmen var han ordentligt påstruken och babblade med sin förfärliga dialekt en massa dumheter. ”På Hemingways tid fanns det riktiga karlar, som kunde ta en whisky och skjuta storvilt. Idag styrs världen av mesiga bögar och fnittrande lebbor och nu får man inte ens skjuta gråsparv. Bögarna borde hängas upp och tändas på. Lebborna har bara gått vilse. Jag kan kalla dem åter till naturen. Lämpliga grejer har jag i brallorna .....”

När Samantha blir tvärförbannad vill jag helst hålla mig lite på avstånd. Nu nöjde hon sig med att greppa en vattenkaraffin. Hon närmade sig bonnlurken bakifrån och tömde vattnet över honom. Glugg glugg glugg glugg glugg .....Det blev dödstyst i restaurantvagnen. Drummeln reste sig upp med mord i blicken. Så kände han plötsligt igen sin vedersakerska och fick brått att försvinna. Mellan restaurantgästerna gick en våg av lättnads suckar. Någon tog upp en stillsam applåd och övriga följde efter.

Det blev lugnt ett tag men så stannade tåget vid en station, den hette Teachit eller något åt det hållet. Det var stekhett trots luftkonditioneringen så många öppnade fönster i hopp om lite svalka. Någon sval luft kom inte in men i stället ett hundratal surögda och illasinnade apor. De for runt i kupéer och korridorer och stal allt de fick syn på. En gav sig på Neville och ryckte till sig hans plånbok ur innerfickan. Den skulle ha varit förlorad för alltid om inte judotränade hustru Gwen lyckats snappa den tillbaka, snabbare än en uv blinkar.

Vissa apor var speciellt roade av BH:ar och aktade icke för rov att blottlägga mången ung jungfrus ljuva behag. Andra kröp upp under damernas kjolar och kittlade dem på könet. Kaoset var snart totalt. Skrik, gråt och panik, stjälpta stolar och bord. Apor över allt. Lugn inträdde inte förrän tågpersonalen gjort raid med ett antal pitbullterriers. Fönstren stängdes nu och förblevo i sålunda skick under resten av resan. Nästan.

Tåget startade åter. Jag fick lust att ta en överblick på hela ekipaget. Startade vid främsta vagnen och promenerade bakåt. En fascinerande upplevelse. Det fanns ett dygnet-runt-öppet kontor där man kunde växla valuta, sända och ta emot fax och email, köpa biljetter till all världens teatrar, idrottsarenor och konserthus, lämna in lotto och stryktips och mycket mera.

I en annan vagn fanns en bordell, likaledes öppen 24 timmar. Åtta kvinnor samt fyra män arbetade i skift och affärerna gick lysande. Kundkretsen bestod övervägande av penningstinna affärsmän samt av sexuellt otillfredsställda miljardärsfruar.

En vagn inrymde ett shoppingcentrum där man kunde köpa sprit och vin, kläder och skor, parfymer och tvål samt boka tid för skönhetsmassage och liknande.

Resan fortsatte. Någonstans, jag vet inte var, stannade tåget. Vi kunde inte se någon hållplats, det fanns endast några skjul i en eljest död öken. Några män var sysselsatta med att gräva en grop. Andra staplade stenar på hög. Två män höll fast en kvinna. Vi begrep omedelbart vad som var på gång.

Samanta kastade av sig kläderna och sprang naken mot männen. Hon möttes av ett unisont vredesskrik och snart var jakten i full gång. Då och då stannade Samantha, vände sig om och gjorde obscena gester mot de förföljande, något som gjöt ytterligare fotogen på deras redan flammande ursinne.

Under tiden hade jag sprungit fram till gropen, knockat de två männen och tagit kvinnan med mig till tåget. Precis då vi och Samantha hunnit fram, började tåget röra på sig. Förföljarna hade, tack och lov, svårt att hålla farten i sina fotsida kläder. Vi hann fram, men lyckades endast få tag i en liten järntrappa i aktern på sista vagnen. Där blev vi hängande, ett hjälplöst knippe som inte skulle kunna hålla sig kvar då tåget nått topphastigheten.

Nu öppnades dörren. En kraftig hand grep oss och släpade in oss i vagnen. Vår livräddare presenterade sig: ”Gordon Ashley, FBI. Jag är här för att avslöja sabotörer. Vänligen — avslöja mig inte.”

Samantha utstötte med häpnad: ”NI !?!? Är det NI ?!?!”. Och visst var det han. ”Fyllbulten” och ”skränfocken” från restaurantvagnen. En briljant skådespelare. Måste ha gått teaterskola innan han började på FBI. Ja, nu kunde vi intet annat göra än utbrista i ett befriande skratt.

Så återvände vi till vår kupé, nu tre personer. Kvinnan, som varit så nära en kvalfylld död, hette Falilat. Hade som 11-åring gifts bort med en 40 år äldre man, som våldtagit henne på bröllopsnatten. Nu, tio år senare, hade han tröttnat på henne och kastat ut henne med endast nattlinnet på. I byn där de bodde, tillämpades strängt sharia, varför hon snart greps och dömdes att stenas till döds för ”antiislamisk klädsel”.

Vi fick nu bry våra hjärnor, huru förfara med vår nya följeslagerska. Eftersom hon var otroligt vacker, kom genast anbud från tågets bordell. Hon skulle inte behöva lägga upp sig, nej det gällde platsen som ”dominatice” på avdelningen för BDSM. Hennes uppgift där skulle bli att piska stjärtarna på manliga kunder. Beslöts att hon skulle arbeta där på prov tills tåget nådde slutstationen Maputu. Sålunda skulle vi få tid att tänka.

Tågresan fortsatte. Falilat fick kläder och skor av Samantha, inköpta på tågets taxfree, som jag tidigare nämnt.

På en station kom en mängd orangeklädda buddhistiska tiggarmunkar ombord. De samlade pengar till brunnar och skolor på olika platser i Afrika. Chefen för tågpersonalen försäkrade oss att insamlingen var helt juste. Pengarna gick direkt till avsedda ändamål, ingenting annat. Samantha viskade till mig: ”Ser du andra munken från vänster? Känner du igen honom?” Jag tittade närmare. Nej, det är inte sant! Det är ju Idi Amin! ”Javisst! Han har kommit på bättre tankar nu!” Följaktligen gav jag Idi ett par hundra $. Jag hörde någon gång en frikyrkopastor som sade att Gud älskar alla människor, men mest av allt syndare som gjort bot och bättring.

På ett ställe skulle vi stanna i två dagar medan loket servades och vagnarna städades. Jag har nu glömt vad platsen hette, de här afrikanska namnen är svåra att memorera. Emellertid fanns där en religiös sekt med något ovanliga ritualer. I USA finns ju frikyrkor, vilkas medlemmar skriver på kontrakt att inte ha sex före äktenskapet. Sekten på vår dåvarande ort hade ett liknande kontrakt men med tillägget: Sex med varandra före äktenskapet. Det stod alltså bägge parter fritt att ha sex med vem som helst utom då med den tilltänkta maken.

Samantha och jag inbjöds att vara bröllopsvittnen vid en vigsel enligt sektens ritual. Jag begär inte att bli trodd, men här är vad som skedde: Brudgummen, naken, fästes vid ett stort ”X” av trä. Därifrån fick han beskåda då bruden dansade. Vartefter dansen fortskred, tog de två tärnorna av henne en slöja i taget tills hon var helt naken. Under tiden stod den blivande svärmodern bakom ”X-et och kittlade brudgummen tills han var halvt galen av kättja. Så löstes han och paret kunde påbörja sitt livslånga sexliv till allas odelade glädje.

Såväl jag som Samantha kunde intet annat än gilla proceduren. Paret skulle säkert få ett lyckligt äktenskap efter en sådan omtumlande start. Vad säger mina läsare? ”Perverst? Motbjudande?” Hur då menar ni? ”Perverst” — vad är det?

Vi passerade ett jungelområde där tåget körde mycket långsamt. Plötsligt stannade det, obegripligt nog, mitt i jungeln. Vi fick veta att ett par längder järnvägsräls var borta. Vi skulle inte komma vidare förrän man fått räls och rallare till platsen, något som skulle ta minst en vecka.

Så stormades tåget från styrbord av guerillasoldater. Samantha och jag hann smyga ut och gömma oss under vagnen. Det visade sig att rebellerna hatade vita. Alla vita på tåget kommenderades att klä av sig nakna och ställa upp på rad. Inte lätt för en amerikan. Amerikaner är hysteriskt rädda för att visa sig nakna men åsynen av en kpistmynning tränger undan allt annat.

Nu var processionen i rörelse. Ett hundratal, alla vita och alla nakna, var på väg in i jungeln mot okända öden. Kvar under tåget låg Samantha och jag, hon endast iklädd sin handväska eftersom vi varit på väg att gå till sängs.

Vi beslöt att följa efter på avstånd, om möjligt osedda. Så här på sena kvällen blir myggen rätt besvärlig. Samantha halade fram en burk myggspray och bad mig spreja henne över hela kroppen. Eftersom jag var fullt påklädd behövde jag endast spreja mig själv i ansiktet.

Så småningom kom processionen fram till ett stort kärr fullt med krokodiler. Man meddelade att männen skulle kastas i först. Kvinnorna sedan, men först skulle de skändas. Detta åhörde vi, dolda bakom ett buskage. Samantha öppnade handväskan och tog fram en nyårssmällare av en typ som numer är förbjuden i många länder. Hon apterade en stubin med lång brinntid och kastade smällaren långt in bland buskarna.

Jag begriper inte hur hon alltid kan ha exakt rätt saker i sin handväska. Hon är en kvinnlig motsvarighet till Mac Gyver. Nå, det där skall jag väl lista ut i sinom tid.

Så trädde vi fram. En rebell fick syn på mig, klädd som jag var. Han höjde sin kpist för att skjuta mig på fläcken. Just då hördes en öronbedövande knall inifrån djungeln. Alla rebeller fick brått att komma på benen och rusa in i snårskogen för att utröna vad som var å färde.

Under tiden kunde vi fly.

Efter många besvärligheter nådde vi tåget, som just var klart för avgång. Vi embarkerade och återvände till våra hytter. Tåget avgick.

Lättnaden var enorm utom för en medelålders miljadärsfru som klagade över att någon stulit hennes örhängen under bortovaron. Hon hade för övrigt, under hela resan, klagat på precis allting. Fel märke på thé. Brödet inte rätt rostat. Marmeladen kryddad med irländsk whiskey i stället för skotsk. Etcetera i all oändlighet. Till Samantha, som räddat hennes liv, inte ett ord till tack. Sådana människor har jag svårt för.

Resten av resan blev förhållandevis lugn. Vid ett tillfälle gjorde tåget stopp för en elefanthjord på flera hundra djur som korsade spåren. Det var tidig morgon så Samantha borstade tänderna. Genom fönstret såg hon en apa som fastnad i en grenklyka och inte kom loss. Hon rusade ut, helt naken och böjde klykan tills apan lossnade. I stället för att tacka henne väste apan och visade tänderna. Dessutom satte sig tåget i rörelse. Hon tvingades springa för att ta sig ombord, något som endast lyckades till hälften. Hon kom att hamna mellan två vagnar och lyckades klättra upp på tågets tak. Där blev hon liggande. Jag tog mig fram tilll den plats från vilken hon klättrat upp, fick tag i hennes ena hand och drog henne till mig.

Under färd hålles alla dörrar låsta medels pneumatik och kan endast öppnas inifrån men jag hade hållit denna dörr öppen genom att kila fast min ena sko. Sålunda kunde jag dra ned henne och få henne med in i tågkorridoren.

Flera timmar i stekheta solen, naken på ett tågtak, skulle ingen människa klara levande. Nå, det var dagens goda gärning, men den kunde ha stått henne dyrt — akterseglad och spritt naken mitt i jungeln. Om apans fortsatta öden vet vi intet.

Vi anlöpte Maputu i god ordning. Tågpersonalen avtackades medels drickspengar i massor. Neville tillträdde sitt jobb som ingenjör. Gwen fick anställning som tränare på ett gym. För Falilat ordnade Samantha anställning som alltiallo på ett advokatkontor. Gordon, jag och Samantha åt en excellent middag på Hotel Cardoso — ett ställe jag verkligen kan rekomendera alla och envar som får vägarna till Maputu.

Gnälltanten hittade sina örhängen. De låg i hennes säng. Nå, tyckte hon, det var ju bra, men ÄNDÅ!

SLUT.