Sagan om den hederlige samhällsmedborgarenDet var en gång en hederlig människa. En riktig typ. En sådan som får andra, ohederliga människor, att vrida sig av obehag om de har det minsta samvete kvar. Hon stal inte och hon betalade sin skatt utan att gnälla. Hon följde lagen, även om det då och då hände att hon inte såg vad hastighetsmätaren på sitt fordon visade exakt, speciellt när hon körde motorcykel var det svårt att se den tydligt. Hon hade mycket svårt att uttala en lögn, men hon kunde tillåta sig att svara “bra” på en fråga om hur hon mådde, även om hon inte mådde bra, eftersom det tillhörde ett socialt beteende. Hon var också snäll och det är möjligt att det var ännu värre. Hon var alltså en riktig typ. Hennes person var definitivt en föråldrad version av samhällsindivid. Samhällslagarna fungerade nämligen inte i sådana fall som hennes. När hon följde samhällslagarna råkade hon riktigt illa ut. Och hennes person var ju en sådan som följde lagen. Det är t ex förbjudet att kasta ut en annan samhällsindivid från ens egen lägenhet, om den har lyckats hysa in sig i den. Gör man det bryter man lagarna. Men den personen kan bo och bo och bo där utan att betala hyran i 1-2-3-4-5-6 månader. Ett sådant kriminell beteende är enkelt, gör bara så här:
Ja, är det inte fantastiskt? Mirakel kan ske! Varje dag! Det förefaller som att lagarna är skrivna för att skydda bedragarna. Så frågan blir då: Dessa lagar vem har upprättat dem? En hederlig samhällsmedborgare eller en bedragare? Det måste ju vara en bedragare, för hederliga samhällsmedborgare - sådana där typer - föråldrade samhällsindivider - finns väl inte kvar?
Fri vers
av
leelee
Läst 362 gånger och applåderad av 16 personer Publicerad 2010-01-28 14:52
|
Nästa text
Föregående leelee |