En gång i tiden, för länge sedan modiga män och kvinnor vandrade på en annan himlakropp.
Vidare vi rör oss ut i ytre rymden, expanderar horisonter och utforskar universum.
Expanderar också kunskap, tillgång till mer avancerad teknik gör oss större än planeten jorden.
Genier, stora tänkare och observatörer jobbar hårt, för att ta reda på det största mysteriet av alla.
Den största frågan av alla, var är vi ifrån och vad har vi för plats i detta stora universum.
Denna lilla blåa prick i det stora mörka, fem procent synligt för våra ögon, resten osynligt stoft.
Jag önskar mig något mer än detta, jag vill bryta barriären och komma in i en parallel värld.
En värld där jag är något annat än vad jag är nu.
Något annat än en medelmåtta, en bland andra, ett anonymt ansikte i symbios med miljarder andra.
Denna filt som kastats över mig, full med sorg, spikar, skruvar, besvikelser och gråt, bara borta med vinden.
Jag orkar inte med denna homogena värld, jag vill ut dit, där ingen tidigare varit.
Jag vill vara större än det lilla, större än allt omkring mig.
Ändå ligger jag här, fullpumpad med farliga ämnen och drömmer drömmar som aldrig kan uppnås.
Den här filten kommer förevigt ligga kvar och färga av sig för resten av mitt liv.
Vad är självkänsla, det är ett ord jag glömt för längesedan, varje natt jag stirrar upp i taket och undrar,
Hur känns det att vara där uppe?
Uppe bland stjärnor och himlakroppar, men de är utom räckhålll.
Jag sträcker mig, letar efter nya sätt att uttrycka detta livs sorg.
Jag sjunger min dystra sång för er att höra, men det ekar bara i mina öron.
Mina ögon blöder av detta konstanta rökande, substansen i mitt huvud har blivit en mossa.
Men gråt inte för det, för livet ska gå vidare, så måste det vara.
Tiden den står inte still för någon trots att min håller på att rinna ut.
Jag perklormetan över detta, lägger mig under min filt, blundar och försöker glömma.