När hon satte nyckeln i låset hörde hon fågeln ropa. Dante brukade höra henne när hon kom i trappan och han fortsatte att skrika ända till dess hon låste upp dörren och gick in. Då blev han tyst. En stund i alla fall medan han putsade fjädrarna.
Maria öppnade kuvertet som kommit med dagens post. Skrivarkursen skulle inte börja förrän om några veckor så hon hade tid på sig att finslipa sin stil, det vill säga om hon nu hade någon stil. Den senaste refuseringen hade tagit på henne. Nog för att hon var ganska luttrad vid det här laget. Hon hade blivit refuserad i hela sitt vuxna liv, från sett ett antal korta dikter i den numera nedlagda norrländska tidskriften ”Kallkällan”. Men den här lektörn hade varit ovanligt obehärskad.
Med versaler stod det:
VAD ÄR DET SOM HÄNDER. Följt av: Vad gör pappan och flickan?
Ja, tänkte Maria medan hon öppnade kylskåpsdörren och tittade in i det som vanligt ganska tomma kylskåpet. Studielånet var slut och hon skulle inte få lön från hemtjänstjobbet förrän om tio dagar. Vad är det som händer? Hon tog fram margarin och en ranglig ost. Undrade om han var snygg den där lektören. Han tyckte hon kunde ta ut svängarna. Det kunde han ha rätt i. Hon skulle inte ägna sig åt filigranarbete. Filigran? Det måste vara sameslöjden som spökade. Hon hade aldrig riktigt kommit över grundskolans lektioner i tennbroderi. Maria stängde kylskåpsdörren.
Kanske var det bäst att sluta kämpa. Lägga ner. Skita i alltihop och bara släppa taget. Låta sig falla rakt ner som en av huvudpersonerna i Paul Austers tidiga romaner. Strunta i att betala hyran, låta högen med räkningar växa på hallgolvet och dra täcket över huvudet. Vänta på att de skulle komma och bära ut en. Men hon hade inte nerver till det. Hon var alldeles för nervös för det Stora Fallet. Hon fick försöka hålla sig kvar mellan himlen och avgrunden. Hanka sig fram i skymningen som hon alltid hade gjort.

Det var första kurstillfället och de skulle presentera sig för gruppen. Maria avskydde presentationer. Hon hade lust att säga att hon var ute på frigång, men satt och log falskt som vanligt.
Läraren inledde:” Mitt namn är Per Lindström och jag är författare”. Han stod och vägde på fötterna, betonade det sista ordet.
”Numera skriver jag deckare, men jag började faktiskt som poet”. Han log snett. ”Fast jag skrev rätt skumma dikter”. Flera i gruppen skrattade som på kommando, speciellt en äldre man med skägg skrattade högt och instämmande. Maria skruvade på sig. Det där skrattet bådade inte gott. Hon kunde höra strängarna av illvilja som sjöd i botten av det. Maria kände sig aldrig riktigt trygg i grupper, som gammalt mobboffer visste hon hur snabbt det kunde svänga till ens nackdel.
Den skrattande mannen till höger om henne hette Anders och var pensionerad bibliotekarie. Han hade arbetat på Kungliga Biblioteket under hela sitt yrkesliv. De sista tio åren med att katalogisera småtryck på bokstaven O.
”Nu vill jag ha tillgång till hela alfabetet”, sa han. ”Jag vill erinra mig min barndom på fyrtiotalet”. Anders strama ansikte försökte sig på ett leende, men stannade halvvägs i en grimas. Eva var nästa person att presentera sig. Hon hade haft en begravningsbyrå tillsammans med sin förre man.
”Tänk vi träffades faktiskt på en begravning”, kuttrade hon. ”Det här är min tredje skrivarkurs efter skilsmässan. Jag tycker det är fantastiskt att få ge och ta.” Eva lutade sig fram och klyftan mellan hennes bröst framträdde tydligt i den snäva, stickade jumpern. Den var ullig, skär som ett gristryne. Evas noveller handlade om moderskap. Läraren såg distraherad ut. Anders satt och log hånfullt, hade tagit fram måttstocken, satt och mätte de andra med blicken.
Maria ryste. Eva spelade sin roll som den oförargliga blondinen som ler sitt slavleende mot männen. Men Anders hade inte mycket till övers för hennes ulliga jumper eller flirtiga sätt. Antagligen hade han gett upp hoppet om kärlek redan vid bokstaven K och satsade nu fullt ut på hat. Maria suckade. Fast vem var hon att döma? Själv hade hon grävt ner sig i litteratur. Hon hade levt genom böcker och hade alltid varit något av en betraktare, hade studerat människor. Även sig själv stod hon och iakttog som genom en glasruta. Inuti akvariet fanns hon. Men utanför fanns hon också.
Leo var yngst i skrivargruppen, tjugofem och kom från Norrlandskusten som hon. Han hade rakat huvud och en draken tatuerad på överarmen.
”Jag skriver texter”, sa han. ”När jag sitter på MacDonalds med en kaffe”. Han skrev på nätterna när han inte kunde sova. Bodde i ett kyffe och därför satt han på MacDonalds.
När det blev Marias tur hasplade hon ur sig att hon var tjänstledig från sitt arbete. Nu ville hon skriva på allvar, Hon ville skriva något som betydde något, utan bäst före datum.
”Jag har en fågel som heter Dante”, tillade hon. Herregud vad skulle jag häva ur mig det där för, tänkte hon. Nu kanske de ser mig som någon som är Ensam. Som bara har en fågel.
Nästa gång skulle de ha läst varandras texter. Hon rafsade åt sig ett exemplar ur varje hög på katedern. Skyndade sig ut, såg inte på någon. Hon gick med snabba steg mot busshållplatsen, skymningen höll på att falla. Den här tiden på dygnet tyckte Maria mest om, snökristaller glittrade överallt och till och med busskuren fick ett magiskt skimmer över sig. Man kunde stiga in i den och åka iväg till en annan värld. Hon tittade på bilden på väggen i kuren. En vacker kvinna med perfekt hud lutade sig lättjefullt tillbaka och höll i en flaska med ett gyllene innehåll. All you ever wanted, viskade Maria genom den vackra kvinnans läppar.

Ett par dagar innan återträffen började Maria läsa Anders text. Det var ett möte mellan två gamla skolkamrater, Erik och Ellen. Skickligt av honom att växla mellan fyrtiotal och nutid så där, utan att det känns konstruerat, tänkte hon. Hon var inte så tekniskt avancerad, hade lämnat in några dikter ur samlingen hon jobbade med, arbetsnamnet var ”Månsväng”.
Maria hade alltid haft en dragning till rymden och hade läst mängder av science fiction: Gibson, Asimov, Philip K. Dick. Den första kvinnan i rymden, Valentina Tersjkova avverkade fyrtioåtta varv runt jorden innan tjugosex års ålder. Själv hade hon hunnit fylla fyrtio och verkade ha fastnat i ett kaninhål i tiden. Hon stretade på men kom varken upp eller ned.
Maria läste vidare i Anders novell. Erik är kär i sin klasskamrat Ellen. Hon är tuff, säger vad hon tycker och klär sig som hon vill. Erik är rädd för allt, rädd för att inte passa in, rädd för att komma för sent och framför allt rädd för att inte ligga bra till hos klassens oomstridde ledare Axel. Ellen är ouppnåelig för Axel, som från en främmande galax.
Trettio år senare träffas Erik och Ellen av en slump. De börjar ses och han har samma känslor för henne som när han var pojke. Efter deras möten har han memorerat varje ord hon sagt. Ellen börjar visa allt mera tillgivenhet. Hon tar hans hand och håller den. Hon kramar om honom när de skiljs. Något förändras för Erik, han kan inte riktigt sätta fingret på vad. En kväll tycker han att Ellen ser sliten ut, likson snipig runt munnen. Hon lutar sig fram mot honom över bordet och frågar om han vill åka bort med henne över helgen, bara de två tillsammans. Tittar bedjande på honom. Erik känner en plötslig avsmak, säger att allt är ett misstag, ett missförstånd och att han måste tyvärr gå. När Erik kom ut på gatan sträckte han på sig. Han kände sig riktigt nöjd med sig själv.

Den första texten gruppen tog sig an var Evas. Hon hade lämnat in korta prosastycken om en nybliven mor och hennes barn, babyn skrek och modern ammade.
Läraren anmärkte: ”Det finns en intressant, tryckande atmosfär här”.
Leo som satt och hängde vårdslöst på stolen sa:”Jag fattar ingenting. Dom bara ammar och ammar. Men det händer inget, dom är som pappdockor”. Han gäspade. Ville ha en cigg.
Eva stirrade stint på Leo. ”Det handlar om moderskap. Modersbröstet som vi alla kommer från”.
Hon sköt fram bysten. Leo himlade med ögonen.
Maria fnissade tyst. Vad hon hade kunnat utläsa av Leos texter så var han knappast intresserad av kvinnobröst.
När det blev rast stod Leo och Maria utanför och rökte.
”Jag gillade dina dikter”, sa Leo. ”Dom där kjolarna, hur dom rörde sej, som barock eller rokoko”. Han gjorde en vågrörelse med handen och hon såg draken följa med i rörelsen, svansen piskade hans arm.
”Tack”, sa hon. Jag gillade dina också. Speciellt hur du beskrev din pappa. När han kom och gick nerför storgatan och såg så där mystisk ut”. Leo log som en spotlight mot henne.
”Ja, farsan var mystisk. Han söp ihjäl sej. Men han hade nåt. Han visste nåt. Fattar du?”.
”Jo”, sa hon. Jag fattar”.
Leos texter var råa. Det märktes att han inte jobbat så mycket med dem. Det var möten med män, inga som man skulle berätta för mamma. Det var illusionslöst och ett våld som pockade under ytan. Men där fanns liv, texten bultade, fräste som ett vilt djur. Hur mycket var det inte som publicerades som egentligen var stendött? I flera år hade det rått en slags Raymond Carver feber och det skrevs högvis med hårdkokta s.k. realistiska noveller. En man och en kvinna. Tristess. En rostig Volvo på gårdsplanen. Fast hos Carver fanns alltid ett djup som plötsligt steg upp till ytan och högg en i ansiktet, och en värme för de figurer som stretade på som försäljare och servitriser, ofta på gränsen för vad de mäktade med. I Sverige trodde alla att de tillhörde medelklassen och excellerade i att laga avancerade maträtter, tittade på inredningsprogram och läste samma deckare. Maria ville trycka hål på den enfaldiga bubblan med spetsen av sin penna.
”Jävla läskigt med den där ungen”, sa Leo.
”Vadå”, sa hon.
”Ja, hur hon håller på och geggar ned den hela tiden. Modersbröst”. Han fnös föraktfullt.
”Ge mej fan på att hon har lust att strypa den egentligen”.
”Om hon skriver om det gör hon det åtminstone inte”, sa Maria.
”Stryper den”?
”Nä, just det”. De fimpade och gick tillbaka in.
Turen hade kommit till Marias dikter.
”Tja, det här är ju nästan färdigt, sa läraren. ”Dikten ”Den sorgsna räven” är mycket bra”.
Flera i gruppen nickade. Som nickedockor, tänkte hon.
”Dikten som inleder är som början på en roman, jaget som återvänder hem”. Anders höjde rösten.
”Instämmer. Jag förstår de här landskapsdikterna. Men dikterna med kvinnorna begriper jag inte alls.
”Hennes kropp är som trappor” Är det nån sorts feminism? Och varför skriver du plötsligt på tyska?”
Anders såg ilsken ut och citerade: ”Blau is die blaue”. Vad ska det vara bra för?
Läraren skrattade lågt. ”Bilden med kvinnokroppen som trappor är intressant, sa han. På sitt sätt lockande. Dikten ”Svart lagun” är dock i mitt tycke en av dina svagare dikter. Varför har du egentligen döpt den så?”
Han tittade rakt på henne. Maria började svettas. Nu blev det så här igen. Hon kände hur rösten krympte inuti henne och försvann in i ett angränsande universum.
Hon mindes inte när hon hade slutat prata. Måste ha varit ungefär samtidigt som de hade slutat titta på henne. Hon stod på skolgården. Conny hade en ny fräck täckjacka på sig och gänget flöt runt honom i uppeggade cirklar. Erica skrattade gällt, smällde tuggummibubblor och spärrade upp sina violblå ögon med den tunga mascaran, som hon ofta gjorde när magistern frågade henne om något i klassrummet.
Efter skolan gick Maria till biblioteket. Där fanns samma tystnad som fanns i henne. Hon gick sin runda längs bokryggarna, från a till ö och läste titlarna. De flesta kände hon igen, fanns där någon ny drog hon ut den och läste baksidestexten. Bibliotekarien satt och stämplade. Maria tyckte om ljudet och ibland härmade hon det på väg därifrån. Hon gick uppför backen, sneddade över sjukhusområdet och passerade krematoriet, tänkte som vanligt på dem som brann därinne. När hon kom hem la hon sig genast på sängen och öppnade en bok.
Läraren tittade på henne och väntade.
”Jag tyckte det lät vackert”, pep Maria. Sen tänkte jag på monstret i den svarta lagunen, den gamla filmen ni vet. Jag tänkte att det är ett slags kvinnomonster”.
”Nja”, sa läraren.
Leo skrattade glatt. Sånt här gillade han. Kvinnomonster. Resten av gruppen såg oförstående ut.
”Men begriper ni inte? Kvinnomonstret är Kali, dödsgudinnan. Modern som vi alla är rädda att bli slukade av. Ni har väl läst om Kali?”
”Du läser för mycket”, sa läraren och småskrattade samtidigt som han krafsade sig i polisongen. Flera i gruppen stämde in i skrattet, förutom Anders som fortfarande blängde ilsket på henne.
”Blau”, muttrade han.
Läraren harklade sig. ”När jag tänker på saken har dina dikter ofta en slags punch-line i slutet. Ibland är det som att få ett slag på käften. Han log nästan flirtigt mot henne.
Maria kände sig lättad, nu var de klara med henne. Trots allt hade det gått rätt bra. Dikter kunde göra människor väldigt upprörda. Det var nog därför Emily Dickinson aldrig publicerade sig under sin livstid. Hon var rädd för att bli nerslagen.
De började analysera Leos texter.
”Jag begriper inte det här med att han måste springa och testa sig ideligen”, sa Anders.
”Hiv”, sa Leo. ”Det har du aldrig varit rädd för”.
”Nej, bevare mig väl”. Anders skakade på huvudet.
”Nä, sånt har ni väl inte på Kungliga biblioteket”, sa Leo.
”Om vi ska återgå till texten” avbröt läraren. ”Den här råa energin som finns i Leos texter kan man faktiskt bli avundsjuk på. Som gammal, luttrad författare vet man att det är den energin man tappade på vägen”.
Maria som suttit tyst en längre stund kunde inte låta bli att säga:
”Och nu skriver du deckare. Är inte det ett nerköp från poesin du började med?
”Tja”, sa läraren och rev sig förstrött i polisongen. ”Mord är mera lönsamt än poesi. Man får anpassa sig till Marknaden.
”Fy fan”, sa Leo. ”Jag hatar Marknaden.
Maria kände hur hon ilsknade till. ”Vi översvämmas ju av deckare och thrillers! När man knäpper på teven, på bio, teater och i litteraturen.
”Man ska inte se ner på deckarromanen”, sa läraren. ”Det är en konst att konstruera en bra intrig, ett riktigt hantverk”.
Hon försökte lägga band på sig, men lyckades dåligt. ”Det är väl ingen snickeriverkstad det här, hoppas jag. Vad jag vill säga är att det pågår en likriktning. Till slut är vi dött kött allihopa. En likbod.
”Såja”, sa läraren. ”Nu tycker jag vi lämnar den här ideologiska diskussionen och tar tag i Anders story.
”Fyrtiotalsatmosfären känns autentisk”, sa läraren.
”Anders har ett så vackert språk”, kvittrade Eva. ”Att en man skriver om relationer tycker jag är underbart. Vi kvinnor vill läsa om relationer. Eva tittade uppfodrande på Maria som vek undan med blicken.
Den där kvinnan var falsk rakt igenom, tänkte Maria. Hon skulle kunna prata kakrecept och hugga en i ryggen samtidigt. Maria satt och var irriterad på sig själv för att hon tappat behärskningen. Hon borde ha hållit tyst och sjunkit ner i modelleran, såsat runt där med de övriga likgiltiga. Men det kunde hon förstås inte, Hon var alltid den som rasade mot tingens ordning.
Som barn trodde Maria att hon egentligen var en bortbyting, trollen hade kommit med henne och lämnat henne kvar att uppfostras av människor.
Fast så särskilt bra gick inte den där uppfostringen. Trollblodet fanns i henne och det var starkt.
Maria log hastigt mot Eva. Bäst att spela idiot, tänkte hon. Var man tillräckligt enfaldig var man inget hot.
”Äh”, sa Leo. ”Kallar ni det här relationer. Vilket skitsnack”. Han fnös. ”Erik dumpar Ellen av ren feghet.
”Snälla Leo”, sa Eva. ”Vissa vill ha lite romantik”.
”Romantik..En feg sadist, en gammal råttgubbe som..Han avslutade inte meningen utan satt bara och stönade.
Anders snörpte lätt på munnen, men sa ingenting. Maria förstod att Leo var upprörd. Det var något väldigt sorgligt med Anders novell. Leo som såg varje tillfälle till kärlek som något fint och nästan heligt blev förstås provocerad. Hon mindes vad Leo hade sagt till henne när de stod och rökte, och hon såg draken röra sig på hans arm.
”Jag har en kamp inom mig som sliter sönder mig. Och jag håller på att förlora”, sa Leo. Men vet du, jag tror att du kommer att vinna”. Han log ett leende fullt av sorg och hemligheter, och Maria var tvungen att le tillbaka, fast det gjorde ont.
Lektionen var slut för den här gången. Eva stod och pratade förtroligt med läraren medan han krängde på sig sin slitna skinnjacka. Maria skyndade sig efter Anders i trappan. Hon måste fråga honom, nu när han var ensam.
”Du”, sa hon andfått. ”Varför gjorde han så där?” Anders tittade oförstående på henne.
”Erik, han älskade Ellen, visst gjorde han?”
”Ah”, sa Anders. Det förstår du väl, att det är fint att få säga nej, när man blir bjuden”.
Anders såg överseende på henne med ett faderligt uttryck i ansiktet, nickade ett kort adjö och fortsatte nerför trappan. Maria stod och tittade efter honom en lång stund, kom sig inte för att röra sig.
Tänkte på hur hon brukade gå längs bokryggarna, från a till ö och läsa titlarna. Och ljudet av bibliotekarien som stämplade.