Hon var så söt där hon satt. Så tillgiven.
Hon väntade. Det hade hon gjort länge. Oförtrutet.
Hennes hjärta sade åt henne att vänta. Att hålla ut.
Någon gång skulle någon komma och då skulle hon veta.

Det hade kommit flera under åren som gått.
De blev alltid förtrollade av henne. Betagna.
De sa alla likadant: att de var den som hon väntade på. De var så säkra på det, så hon hade trott på dem.
De använde orden.
Hon var inte som andra, berättade de, men hon förstod inte vad de menade. Men hon var en sådan som tänkte. Hon hade väntat så länge nu att hon lärt sig att tänka. Hon tänkte på saker som alla tänkte på, och ofta tänkte hon på varför.

Hon var som hon var. Hon bar ingen mask. Det gjorde henne sårbar, och det gjorde andra förundrade. Men hon tyckte inte om att klä sig i mask. Det kändes falskt och tomt. Hon föredrog det nakna. Hon tyckte om att känna alla skiftningar, in i minsta detalj. Det kändes levande och varmt då. Och ensamheten i väntan försvann.

Så hon satt där, naken, vacker, så tillgiven att de som kom så gärna ville vara den som hon väntade på. De använde orden. Så hon lät dem stanna.

De bar alla masker, som hon inte såg. Men de berättade om hur vackert det var att vara naken, så hon trodde att de var lika henne. Därför fick de röra henne. Att kunna röra något så skört utan att det gick sönder gjorde dem förundrade. Och betagna.

Hon visste hur man rörde vid hennes själ, så hon visade dem i tron att deras själar skulle mötas. Men det blev aldrig så, eftersom de inte kunde ta av sig masken de bar.

Därför väntar hon ännu.

Vacker, naken och tillgiven.