Det lät så fint att vara troende,
lät som en examen.
Där fanns Bibel med Sidenband,
det löpte rakt ned i jorden,
jag behövde bara röra, hålla, vira om fingrarna.
Jag fick vara maska i Guds spindelnät
rakt ned i jorden.

Pappa hade brukat be aftonbön med oss.
”Vart jag än i världen vänder”;
men Gud hade aldrig sett till honom
att han skulle se till Gud,
och han gav upp. Det var bra.
Då fick jag ha Gud för mig själv.

Under Täcke och Yta
bad jag till den stora snälla Gudskroppen
som svällde ut över världen,
och luften var kanske tjockare att andas då,
en tentakel till den vita kärnan av människohjärtat,
myriader av öron som lyssnar,
en enda kosmisk andra kind som vänder och vänder i all evighet,
ska förlåta, ska förlåta!

Gud sa till mig: så här ska du vara.
Öra och Andra Kind, lyssna och förlåta,
tills du utplånat allt som är du och då, pang,
är du allt som är.

Så blev Gud till Världen.
Gud blev barnaskrik, bensin, igengrodda porer.
Gud blev myriader av maskar
som flyr solljuset
rakt ned i jorden.