Det var vinter.Det var snö och ganska kallt och mycket grått. Dag efter dag gömde sig solen bakom tunga snömoln. Februarivinter.
Annika tog skidorna när hon skulle till skolan, åkte nedför alla backarna.
Det var mörkt på morgnarna, syntes inga ljus från husen. Det var mörkläggningstider.
När Annika skulle skida hem stannade hon till vid ett stort vitt hus där hennes kusiner bodde. Deras föräldrar var döda,, så de hade fått ett nytt hem. Annika kom ihåg hur föräldrarna såg ut, hade sett dem en gång på ett kalas.
Den lilla flickan hade suttit på en filt i gräset. En liten ljus docka med trutande mun. Nu tänkte Annika att Diana, så hette äldsta kusinen, skulle kunna leka med henne en stund. Så hon tog av sig skidorna och knackade på.
Diana satt vid bordet och åt, och när hon var färdig med maten så fick hon ta på sig skidkläder och följa med ut. Annika och Diana satte på sig skidorna utanför huset och åkte bortåt gärdena.
Och nu var de norska flyktingar. De hade hört så mycket berättats av norrmannen i missionshuset, hur man skidade över fjällen och genom skogarna. Det var farligt, men något som man måste.
Det var svårt att vara norska flyktingar. Tyskarna hade slagit läger på Gossens gård och Diana och Annika skidade försiktigt i skaren och ändå så fort de kunde, så att inte någon av vakterna skulle upptäcka dem. Annika hade sin skolväska på ryggen och välskrivningsboken var ett hemligt dokument , som skulle kunna kosta dem livet om det upptäcktes. Och över dem flög Biggles på ett av sina ärorika uppdrag. De såg tecknen på vingarna. Snart skulle de vara vid gränsen, vid taggtråden som skilde Sverige från Norge. Ju närmre gränsen de kom, ju mer nervösa blev de , för de hade hört talats om sådana som blivit gripna precis vid gränsen.De vågade inte prata för att inte riskera att någon skulle höra dem. Kanske var skatan som flög förbi en spion, kanske var ekorren en quisling. Annikas mamma hade sagt att man kunde inte se utanpå vem som gillade Hitler.
Till slut vågade de inte ens titta på varandra, de såg bara framåt , mot taggtråden. Snart skulle de vara vid gränsen.
Så kröp de in under tråden, asade sig fram i snön efter att ha tagit av sig bindningarna. Skidorna sköt de framför sig. Skaren var hård och vass och Annika höll på att fastna i en trädrot. Så var de räddade.
Och nu kunde de prata igen. De hade räddat dokumenten och tyskarna hade inte tagit dem. Nu var de trygga. De skidade fram till bondgården de skymtade mellan träden. Där skulle de nog kunna få hjälp. De hade hört att många vid gränsen hjälpte flyktingar.
Det började skymma och de såg inget ljus från de mörklagda fönstren, men de visste att de var utom fara. De skulle säkert få något varmt att dricka i gården.Och när de kom in i det varma köket var de Diana och Annika igen.

Snart fick Diana bråttom när hon förstod vad klockan var. Det började redan skymma. Så skidade hon hemåt genom backarna. När hon kom hem till sitt var det mörkt men det gjorde inget, för plötsligt hade det blivit stjärnklart och stjärnorna mörklade man aldrig.
De lyste henne sista stycket .