Nu sjunger jag nog ej mer någon sång

och ord det skriver jag väl inte flera.

Nej, inte läser jag nån följetong

och tecknar inte heller bilder mera.

Den glädjen, att få skapa har nu dött,

med dagens lunk, kan tiden sakta gånga.

Ej vill jag tröstas av okänd jag mött

för döden friar mig från tankar många.

I rullstol lyfts jag varje morgon upp,

fem flickor hjälper mig med mat och dricka.

Jag tvättas, kläs och kammas av en trupp,

de ger ej efter för den nyck jag skicka.

I unga år var jag en sann visionär

men jag såg mig ej så här, som pensionär.

När blöjan är full, väntar jag på min tur,

en tablett ska nu delas, dem då springa.

Min trupp får värv av snacket  uti lur

jag vill ej svälja, luras, de vill tvinga.

Jag hade önskat mig just att få dö,

men staben kan lätt hålla koll på alla.

Nu är det för sent, jag är trött och slö,

och jag får i mitt sinne, önska falla.

Nu nyttjas mina tankar, de fungerar,

så dunkla, men ändå så väldigt klara.

En ljuv och vacker dröm de nu tangerar

må drömmen komma snart, det önskas bara.

Mitt hela liv passerar nu revy,

i stolen död, jag sitter som staty.