Sista julen pappa levde visste jag att det rimligen var vår sista stund tillsammans. Men samtidigt visste jag det inte. Jag ville inte veta. Jag orkade inte veta. Jag var i nuet och trängde bort det tunga inom mig - ville inte känna.
Försökte vara stilla i nuet.

När han några veckor senare bad mig komma till sin födelsedag sköt jag på resan - vi har ju just träffats - det hade känts olidligt tungt och en lättnad när han åkte, fast det sa jag inte - jag orkade inte resa bara för att ses i två timmar och resa i massor av timmar - vi kan väl lika väl ses några veckor senare - vi har ju tiden på oss - inte just nu -jag orkar inte komma.

Ett par veckor senare ringde han och undrade om han var skyldig mig något, och så var det ju inte. Jag bestämde mig intuitivt direkt för att resa följande helg och sa att jag inte har andra program än att träffa honom. Han hade väntat på mig och jag bad hon indirekt att vänta på mig ännu en gång. Nu var jag beredd på att se honom för sista gången.

Han väntade inte. Han dog tidigt på morgonen den dag jag reste och han visste att jag skulle komma, så jag kom fram till min döda pappa. Jag hade ångest och var förtvivlad - varför väntade han inte på mig - några timmar bara?

Vad tänkte han? Varför väntade han inte på mig? Ville han inte säga adjö till mig? Var han trygg med att jag skulle komma och ta hand om mamma ? Ville han straffa mig för att jag inte orkade komma till hans födelsedag och låtsas vara glad?

Var han också i mellantillståndet mellan att veta och att inte veta -
Som om man vet?

Jag saknar honom och värms vid minnet, och jag tror att han är hos mig ibland, inte med ord men med sin kärlek.