Begränsningarnas moder
stryker sig återigen över ängar
Varsamt söker hon min hand,
och håller den i sina länge och bittert.
Hon viskar ord jag älskar
i mitt öra, och måste kasta mig under.
Hon tittar upp mot den blåsvarta
himlen, och tänker på makt och gudomlighet.
Hon släpper inte valvet med blicken,
när jag kysser henne uppåt längs de vita benen.
Vädjandes och vidskeplig suger
jag falsk sälta från hennes lår.
Hon känner sig vis och gammal
när jag desperat ber om hennes
kärlek. Hennes tillåtelse,
hennes hand. Hennes nåd.
Hon möter min blick när jag nått
hennes midja med läpparna
Tystar mitt bedjande mantra
med stötar pulserandes ut från sin kropp
I hennes till synes tidigare ögon djupa
som himlar
lyser nu istället vishet.
En kall vetskap om
förtvivlan, ångest och apati.
Jag möter i hennes ögon min
grundare.
Min källa till allt existerande.
Hon är ångestmonstret
Ångestbjörnen som slår mig
till marken och skrapar upp hela ansiktet.
Ångestvännen som tröstar
mig med falska och bindande ord.
Ångestmonstret mitt.