Hon hade vetat, när hon satt där, att hon borde ställa frågan. Ställa den för att rädda sina känslor längre fram. Som framförhållning. Men hon hade låtit den falla. Outsagd.

Hon hade känt sig så stark. Hon hade kunnat hålla de svartsjuka tankarna som  dykt upp stången. Hon hade orkat leva med ovetskapen. Orkat böja tankarna åt rätt håll, bort från svartsjukan som hade lurat runt hörnet. Fast hon hade vetat att en annan dag skulle fröet till misstanken, som just planterats, slå rot och få sin näring ur ovetskapen.

Idag ligger hon och vrider sig i svartsjukans feberyrsel.
Okontaktbar.