När vi bodde i radhuset brukade jag
på vintermornarna lägga ut alla brödsmulor
och några extra brödbitar på vårt trappräcke
utanför köksfönstret till småfåglarna. En morgon
försov jag mig allt hanns inte med, som skulle göras
på morgonen så vissa saker hoppade jag över, jag
drack bara en kopp kaffe, jag hann inget annat...

Men hela tiden, som jag rutschade på därhemma
för att ta fram det, som måste med hörde jag ett
konstigt gnidande ett sorts skrapljud. Men jag
begrep inte var det kom ifrån och tänkte att
det kom kanske från köksfläkten men den får
jag kolla när jag kommer hem sen...

Med den tanken gick jag till jobbet. Och när jag kom ut på
trappan och vad får jag se då. Jo en liten sparv, som sitter
på räcket och slår sin näbb, som en galning i det tomma
räcket. Trots att jag kommer nära fortsätter den att slå
med näbben i räcket hela tiden...

Jag går in igen skär upp bröd i bitar och denna
gången blir det inte mest brödsmulor! När jag
kommer ut sitter fågeln fortfarande kvar och
hackar med näbben i räcket. Jag stör ut
brödet och den slutar att hacka, ger mig
ett snabbt öga och börjar sen att äta
och innan jag lämnar vår gata vänder
jag mig om tittar åt vårt hus, då ser
jag att andra fåglar har landat
på räcket och börjat äta. Och
jag hör ett så glatt kvitter!

När jag kom till jobbet skrek mina arbets-
kamrater: -Såååå sen du är! Jag svarade att
jag hade försovit mig men sen på väg till jobbet
kom jag på att jag glömt att mata "mina fåglar"
så det var bara att vända tillbaka igen och sätta
fram lite mat till dem.

-Va, sa de då till mig, har du fåglar, det visste vi inte!
Hur många fåglar har du då? -Oändligt många!
-Men du kan väl räkna dem?
-Man kan inte räkna dem alla!