Har ni sett människor någon gång?
Jag menar, verkligen Sett dem?
Har du suttit på en kall stenbänk i slutet av oktober, påpälsad mot den lovande kylan, och iakttagit alla människor som flanerar, cirkulerar och passerar? Har du försökt tolka deras steg, tyda deras hastighet, läsa av deras av vinden tilltrasslade hår? Har du försökt att verkligen se personen, jaget, identiteten i dem?
Jag och min bästa kompis Lynn brukade göra det.
Vi gjorde det lite här och var i staden, men helst satt vi på en av bänkarna kring fontänen som står mitt på Skräddartorget. Vi växlade bänk så att vi från dag till dag kunde studera människor ur olika vinklar, från andra hörn av deras synfält.
Jag och Lynn blev oftast rädda när vi satt på det sättet, och Såg på människorna. För de är verkligen så många. Vi såg nästan aldrig samma människa två gånger, en gång var det en dam, en äldre, mycket förnäm kvinna som faktiskt log mot oss den andra gången vi såg henne. Och så såg vi en pojke, som bara räckte upp till knäet på den som följde honom, han hade alla tre gångerna gröna gummistövlar och sista gången vi såg honom tror vi att det var med hans syster, hursomhelst hade han en mössa på sig som såg ut som en jordgubbe. Vi listade ut att han lekte pirat ständigt, för han tittade ner på marken framför sig, letande efter något och ibland stannade han och böjde sig ner, men vi såg aldrig om han fick sin skatt, de som var med honom drog honom vidare. Alla tre gångerna.
Vi blev rädda, Lynn och jag, för om man aldrig såg samma människor ens om man satt på samma plats i samma stad i flera månader, hur många människor måste det då inte rymmas bara i landskapet vi bodde i, eller landet, ja tänk er hela världen. Och hur skulle man lyckas finna varandra, om man tappade bort varandra bland alla dessa människor?
När vi blev rädda då ibland så höll vi varandras händer, och viskade att det aldrig skulle hända oss.
Den ena skulle aldrig tappa bort den andra.

En del människor såg vi ett sökande i. De var stilla, det var som om de smakade på sin omgivning små, små bitar i taget, och stannade antingen upp vid det som de smakat på eller gick vidare, smakade vidare, i lugn och ro. Det var de människorna som log. Eller såg sig omkring, såg på sin omgivning istället för att vara fullt upptagna med att inte låta sin omgivning se dem. Det var de människorna som höll varandras händer med mer än bara varandras händer. Det var en flicka med rött hår i många och långa flätor, som stod mitt i den enorma skocken duvor, stod där medan de flaxade vilt och jagade runt omkring henne, mitt i deras fjäderkaos stod hon och bara log.
De här människornas sökande var oftast stilla, varsamt. Det var bara hos vissa som sökandet var något mer påträngande, vi kunde inte riktigt undvika det eller dem. Men ändå kunde vi aldrig sätta fingret på hur deras lite mer distinkta sökande yttrade sig. Vi bara såg det. Och det var ju för att se som vi satt där.
Men de hos de flesta människor såg vi bara jakt. Hos dem hade sökandet blivit så desperat att det bara kunde liknas vid jakt. Som mannen med grått vid tinningarna. Hans hår var så svart att det gråa lyste upp som det vita på öronen på en tiger. Han vandrade förbi oss, mycket lugnt, som om han bara ville känna av pulsen på staden lite. Han såg upp på molnen ibland, ner på höstlöven ibland. Men sättet han höll med den ena handen om den andra armen avslöjade att han hade jakt inom sig.
Och flickan med de randiga armarna och randiga benen som vi bara snabbt såg skymten av mellan vandrande människor och genom nätstrumpbyxor. Hennes ögon såg rakt mot oss och hennes jakt var så tydlig och så nästintill slutkörd att vi sprang därifrån vettskrämda, gråtandes. Vi vågade inte ens tänka mer på den flickan.
Vi såg jakt alla de nätter vi satt på den bänken som var riktad mot torgkrogen. Jakt hos alla de människorna som vinglande stöttes mot varandra, för att senare stöta i varandra, stöta sig med sig själva och vandra vidare ensamma, tomma, ännu ett jaktförsök hungrigare än innan.

Lynn och jag var faktiskt ganska ofta rädda när vi lämnade vår bänk för kvällen, eller natten eller morgonen.
Just för alla de där jagande människorna. Vi såg hur de jagade livet ur sig själva, deras liv var bara en enda lång jakt, utan mål, vi undrade om de ens visste om att de var jagare. Inte sökare. Och vi blev rädda, för att de flesta jagare skulle ha varit vanliga, stilla sökare först. Vi blev rädda för att alla, också vi, skulle bli jagare till slut. Jaga både döden och livet ur oss.
Och jag minns hur rädda vi var den där sista kvällen, den i slutet av oktober, då vi höll så hårt vi kunde om den andras ena påpälsade arm med händer begravda i tjocka vantar. Luften lovade snö snart, men omgivningen lovade inget alls där vi satt, inte på en av bänkarna den gången utan på själva stenkanten till fontänen som inte sprutade vatten längre. Vi hade blivit rädda på riktigt, nu när vi lärt oss se människor på riktigt. För vi såg så många av dem som hade jagat för länge. Vi hade sett att det var så det skulle sluta, för de flesta. Och vi ville inte bli några av dem, vi ville ha våra sökarinren kvar, skydda dem mot jagarna och det tomma. Vi ville inte tappa bort varandra och gå vilse i en värld där man inte kunde se samma människa två gånger ens om man satt på samma plats i flera månader. Vi hade tänkt efter och visste precis hur många människorna egentligen var, de var alldeles för många. Så många människor kunde inte dela på allt. Allting räckte inte till, skulle aldrig göra det, tvärtom, allting skulle bli mindre och fler skulle jaga slut på sig eftersom det inte fanns tillräckligt.
Det finns inte tillräckligt med liv till alla.

Jag och Lynn höll varandras frusna händer den där sista kvällen och Såg för sista gången. Vi var rädda men lät oss inte springa iväg den gången, vi tvingade oss att se på människorna och vi tvingade oss att acceptera att även den vackra flickan mitt bland duvorna kanske skulle ända sitt liv som slutjagad. Att förmodligen alla som i den stunden spatserade, cirkulerade och passerade oss skulle göra det. Sen såg vi bara på varandra och lät alla de andra vara i utkanten på våra egna synfält.

Så många människor.
Och ingen av dem hörde oss dö.












051024