Jag skriker, ut i tystnadens dunkla rum.
Jag skriker, från djupet av mitt tysta hjärta.
Jag skriker, för att tömma min mörka själ.
Jag skriker, mot järn, betong och stål.
Jag skriker, och ljudet spräcker glas.
Jag skriker, genom mörkret i svärtans djup.

Jag skriker, genom ljudet som ekar tyst, skär genom betong av luft och vatten, slår sönder murar som skilde lätt från svårt, krossar berg som höjde sig över olyckans vissna krona, höjer ljuset ur avgrundens djupa hål, högre och högre, över moln av snö och is, över tidens oändlighet, hör ekot av de rop som kvävts av verklighetens järnhand, skriker tills ljudet tystnar, skriker tills lugnet slår ut.

Jag skriker för att bli fri!