I går kunde jag andas
luften var varm
ville bara stå i solen
och se dum ut
men vågade nästan inte

Kanske var det ett skämt

Idag har jag glömt
vilket år det var
det vita fyller åter
igen spåren
i plattornas mönster

den fastnaglade hopplösheten
borrar sig djupt
utan att be om lov

det enda som gör
mig sällskap
är snytnäsdukarna
en efter en
efter en