En gång hamnade jag i ett stort kaos.

Ja, det var inte den enda gången i mitt liv. Men det var ett nytt kaos, som jag aldrig varit i förut. Därför kändes det skrämmande.

Jag älskade en människa som jag kände att jag inte skulle älska. Det var "förbjuden kärlek".

Jag led.

Livet var smärta nästan hela tiden.

Det fanns ingen lösning.

Trodde jag.

En dag, när jag satt i bilen, fick jag en stark tanke inifrån mig själv. Jag tänkte:

"Vad är det som säger att jag inte skulle få känna det jag gör? Vem säger det? Kan det vara "fel" att älska, att känna kärlek? Vad händer om jag tillåter mig få göra det, känna kärleken. Inget mer. "Bara" så, känna det jag känner".

Det var som en sten föll från mitt bröst.

Lättnaden var enorm.

Jag fortsatte att älska min så hopplösa kärlek.

Jag började tänka, att kanske, kanske, är meningen med mig och med hela mitt liv, att känna kärlek till andra människor.

Idag tror jag att det är så. Jag tror, att meningen med mitt liv är att känna kärlek till varenda människa jag möter.

Kärlek som jag kan visa på olika sätt. Kärlek kan också kännas på olika sätt.

Jag tror att det är kärleken som är själva meningen med livet.

Det blir så lätt att leva när man tillåter sig att älska människorna sådana de är. Utan att försöka förändra eller styra dem.

Detta gäller inte minst kärleken till mig själv.