Det är snö och kallt och blåsigt här, men det är väl kanske så det ska vara. Vi går och säger att det är den längsta vintern vi någonsin haft och den blir inte kortare när man fryser i hjärtat också. Jag klär på mig mössa jacka halsduk vantar för jag vet att du inte vill att jag ska frysa. Men fryser gör jag ändå.

Jag stod och väntade på bussen en morgon och du vet, bussar har någon konstig inverkan på mig. Jag somnar så lätt på en buss, på en buss härifrån och på en buss som tar mig hemåt igen. Det finns inga måsten och inga krav, för det enda man kan göra är att sitta där. Jag tycker om den känslan, för den är så sällsynt hos mig.

När du frågar hur det är med mig nu för tiden vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag skulle kunna säga 'som vanligt' och du skulle nog förstå precis. Det är upp och ner, ner och upp precis hela tiden. Ena dagen är det fucking carpe diem, lev livet, skratta och gör allting du egentligen inte vågar. Andra dagen är det tyst, tillbakadraget, små leenden som inte når ända upp till ögonen och en tung smärta inombords. Men jag försöker, det vet du att jag gör.

Jag lever på hoppet, för det finns ingenting annat att leva för. Hoppet om att en bättre tid väntar. Och så lever jag för dig, för dem och för alla de andra. Du vet, dem jag bryr mig om. Jag vill inte att de ska behöva undra, behöva sakna, behöva vara ledsna. Om de nu skulle vara det. Det känns inte som att jag har gjort särskilt stor inverkan på folk egentligen. Jag mest bara... finns där.

Egentligen skulle jag kunna berätta så mycket mer. Jag är trött på mina garderobers innehåll för ingenting passar längre. Jag mäter midjan, höfterna och låren och skriker högt. Jag kliver upp på vågen med en stor klump i magen och jag hoppas att det är den som väger så mycket. 63 kilo ångest, du vet. Men du känner mig, jag äter när jag är uttråkad, jag äter när jag är nere, jag äter när jag är glad, jag äter när jag inte har något bättre för mig kan man säga. Jag måste sluta med det nu. Önska mig ett lycka till?

Vet du vad jag mer behöver ett lycka till inför? Det finns en söt pojk på min skola med brunt hår blonda slingor och fina ögon. Vi har aldrig ens pratat, förutom i mina dagdrömmar. Någon sa till mig att jag kan ju alltid börja med att säga hej, men jag är inte sån. Det vet du att jag inte är. Jag är inte en sådan person som går fram till någon jag inte känner och börjar prata. Det funkar inte. Kortslutning i hjärnan liksom.

Och jag har så ont i hjärtat om nätterna, sådär så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mina drömmar makes no sense, han dyker upp där hela tiden. Häromnatten drömde jag att det var vi igen. I verkligheten pratar han inte ens med mig. Jag känner mig så liten och löjlig för jag har blottat hela mig inför honom, berättat varenda liten detalj. Det kanske är därför han inte pratar med mig, det kanske var någon detalj som inte passade in i hans bild av mig. Det var kanske därför det gick som det gick.

Kanske var det alla tårar som rann nerför mina kinder. Jag döljer dem nu, döljer dem så väl. Jag vill inte skrämma bort fler människor och jag vill inte visa mig svag. Man får inte visa sig svag, det vet nog du också. Kanske är det därför jag skriver så mycket, det finns så mycket att berätta. Så mycket smärta som liksom bubblar inuti och vill bryta sig ut. Det kanske är därför jag skriver ett långt brev om ingenting till dig.

Jag har ju ingen annan. Det gör så ont att erkänna det. Att trycka på tangent efter tangent och erkänna - j a g h a r j u
i n g e n a n n a n. Jag vet inte varför och jag vet inte vad jag gör för fel, men det är något som inte blir rätt. Det är ett pussel där alla bitar inte vill falla på plats. Jag lever efter orden 'behandla andra som du själv vill bli behandlad' men fan, det funkar inte.

Och du vet, jag är rätt trött på det. Rätt trött på att saker och ting aldrig funkar, att de aldrig blir som jag vill. Rätt trött på att vakna varje morgon och inte vilja kliva upp ur sängen, för jag vet att dagen kommer vara lika meningslös som dagen innan och dagen innan det. Det gör ont att känna så. Det vet nog du med. Det gör ont.