Ensamma självvalda dagar känner mig som
Jesus på korstet att jag ska plågas och lida
för allt människor gjort mig i mitt liv utan nån
bekännelse från någon att jag tog illa vid,

jag gick sönder

du ska plågas till den yttersta av dagen du skall
inget komma undan ditt livs mening är smärtan
och själslig misär ristat i min panna.

utgutelse av mitt blod

är jag så skadad är jag så söndersliten så att jag
inte orkar kommunicera med den övriga världen ja,
pågar mig med smärtsamma tankar jag tar på mig
offerkoftan hela dagarna till jag nästan drunknar i den,

de negativa tankar fortskrider

ska jag be om hjälp ska jag be mina böner om oss som
medberoende säg mig vad i helvet jag ska göra för att
få må bra för att få energi att leva istället för att stänga
dörren om mig hemma handlat lite för-nödenheter som ska
räcka 1 vecka nu är det mesta slut ,

min kropp vill inte möta världen och inte mig själv heller
vad är det för känslor som härbärgerar mig nu till denna,

handlingsförlamning och självbestraffning ?