sms. kl 21.35
Hej. Du har tyvärr inte kommit in. Tack för att du kom hit idag. Mvh

Det suger till i magen. Ett stup öppnar sig framför mig.
Du vill inte ha mig.
Jag visade vem jag var, vad jag vill och det duger inte.
Du vill inte ha det.

Jag vet att det är allt jag kan göra.
Stå för den jag är.
Men i den här stunden virvlar det i tankarna
och tvivlet kastar sina krokar efter dem.
Om jag hade sagt...
Jag borde ha gjort...
Om jag ändrar på mig...
Det är inte bra att vara som jag är.

Jag tänker att det ligger nåt i din kritik.
Att jag gjort fel.
Att ditt sätt att se är mer rätt.
Att du är konstnären och inte jag.
Så vad vet jag?

Jag är ledsen.
Klumpen i halsen.
Skammen kommer i vågor.
Den totala exponeringskänslan.
Vad trodde jag egentligen?
Vem tror jag att jag är?

Så pinsamt, så pinsamt.
Stå där och ha självförtroende.
Uttala åsikter som om jag hade rätt till det.
Framföra det som kommer från mitt inre och tro att det är värt att lyssna till.
Pinsamt, pinsamt, ropar hela kören av röster nu.
De står där i ring omkring mig och skrattar så de kiknar.
Slår sig på knäna, ger varandra menande blickar.
Några skyndar sig förbi och vänder bort sitt ansikte i skam över att se mig.

Ge mig
En grop att sjunka ner i.
En filt att gömma mig under.
Ett skynke att täcka för mitt ansikte.

Fy skam, fy skam för ingen ville ha na'
Fy skam, fy skam för ingen ville ha na'