Det var inte någon änglalik regent,
men en halvblods gudom som helvetet sänt.
Han styrde över de dödligas land med deras själar i sin blodade hand.
Ögon som fortfarande glöder, föder gråt och fördärv i varje nerv,
övervakar himmlaporten och saknar,
den han älskat på andra sidan att molnbeklätt hav,
bortom mänskligt blod och trädens sav.
En sång minns vår regent från fordom tid då han stod sin älskade vid,
då de de drucko livets vin, dansade in bakom världens gardin och gömde skatter av tidslösa löften, i ett graverat skrin av guld från solens sken och silver av månens lysande sten.
Saknaden var utav ett sådant begär att det kluvo regentens hjärta och själ isär, mellanrum skapade obalans i regents sfär och hans olycka tär.
han brände vår världs gardin, öppnade de förälskades skrin och fann den heliga kemin av tidslösa löften och lyckans extas blandade i det renaste glas.
I hopp om tröst svepte han det i tårar då han fick höra en röst från ovan, kallade honom till till himmelens grind.
Där mötte han sin älskade och genom fängslande metall, fick röra dennes kind.
En tår föll från regentens ålderdomliga öga, ner från himmelens valv.
På de båda sidorna av grinden fick kärlek de båda älskandes hjärtan till skalv.
Ty varde det ljus i vår värld så måste även ett mörker finnas,
och de måste stå på väldiga avstånd, för när den ena är där, så ska den andra bara kunnas förnimmas.