Det tog tid att gå ända hem till dig. Konstigt, jag borde inte tänka på att det tog tid – borde inte tänka på något överhuvudtaget – men ändå bubblar tanken fram. Det tog tid. Nu står jag på gårdsplanen och tittar på fastigheterna, skannar efter den med ditt nummer. När jag får syn på numret rör jag mig emot porten.

Hyreshusen sluter sig runt en öppen plats som utgör en gemensam gårdsplan. Det är den jag är på väg över, stapplande, ryckigt, men målmedvetet. Det är skymning, men några familjer sitter ännu i den varma sensommarluften. Barnen leker i sandlådan, de vuxna sitter avslappnat vid utemöblemanget. De verkar inte bry sig om mig, så jag bryr mig inte om dem. Jag vet vad jag är ute efter.

Min hand griper om porthandtaget. Olåst. Bra. Jag skulle inte ha velat stå där och banka tills någon öppnade eller porten gick sönder. Folk skulle börjat undra. Men varför skulle jag bry mig om det? Jag känner inget, tänker inget, har bara ett mål. Men ändå.

Jag tar mig uppför trapporna, långsamt, mödosamt. Mina fotsteg ekar i det kala trapphuset. Jag fortsätter, obönhörligt, obevekligt, tills din dörr fastnar i mitt blickfång. Bra.

Dörren är stängd och låst. Du är inte hemma. Det vet jag. Det har jag vetat hela tiden. Jag vet att det är lönlöst att banka på den här dörren. Jag vet inte hur jag vet det, men jag vet det. Det kanske beror på att något av mitt mänskliga förnuft finns kvar. Det kanske beror på att jag känner igen en säkerhetsdörr när jag ser den. Hur som helst vet jag det. Så jag går in i hörnet längst bort från din dörr, ställer mig där och väntar.

Vänta är något jag är bra på. Jag är inte bra på mycket, men det är jag bra på. Det är väl symptomatiskt. Jag menar, jag är ju en zombie, och zombier är inte bra på särskilt mycket. Men de är bra på att vänta. Så nu väntar jag.

Jag kan inte säga att jag väntar tålmodigt, för det antyder att jag skulle kunna vara otålig, och det kan jag inte. Jag har inga känslor. Jag är kall och död inombords, lika död som ett stycke kött i livsmedelsbutikens kydisk. Jag är inte tålmodig. Jag bara väntar.

När jag blev zombie försvann alla känslor, tankar, reflektioner och önskningar. Det som en gång gjorde mig till jag dog och är oåterkalleligen förlorat. I dess ställe kom ett enda grundläggande begär: hunger. Det driver mig nu, driver mig till din dörr, driver mig att vänta. Hungern lämnar inte utrymme för tvivel, för eftertanke, för samvete. Hungern är allt som existerar.

Du kommer nog vara borta länge. Medan jag väntar borde jag vara helt död inuti. Men tankarna finns där ändå, blandat med hungern.

Du kanske undrar hur det gick till, alltså hur jag blev zombie? Sanningen att säga så vet jag inte. Det är fånigt, jag vet. Jag skulle vilja ha någon dramatisk historia att presentera för att göra det hela intressantare. Jag blev biten av en apa som användes som testdjur på ett laboratorium för kemisk krigföring. Jag fick en injektion av ett experimentellt virus som regeringen tagit fram för något dunkelt syfte. Jag förbannades av en voodoopräst. Jag råkade vara på kyrkogården när rymdstrålning animerade de döda, som bet och därmed smittade mig.

Men inget av det där hände, i alla fall inte såvitt jag kan minnas. Jag minns... jag minns inte hur det gick till. Plötsligt bara var jag här. Du kanske tycker det låter konstigt, men det är bara det jag minns.

Fast jag minns annat också.

Varför står jag egentligen här och väntar? Du måste väl förstå vad mitt syfte är. Men nåja, jag ska uttala det, bara för att undanröja alla missförstånd. Jag är här för att döva min hunger. Jag är här för att slita köttet från dina ben och sluka det. Jag är här för att äta dig. Det är inget personligt, det är bara så jag fungerar.

Men om jag nu hungrar, varför inte anfalla de andra människorna, som familjerna här utanför? Varje zombie med självrespekt borde väl sätta tänderna i dem? Inte för att zombier har någon självrespekt, en zombie känner ingenting och tänker ingenting, utan hungrar bara, så pratet om självrespekt är förstås irrelevant, men du förstår nog vad jag menar.

Förklaringen är enkel, även om den verkar obegriplig. Jag är din zombie. Din och ingen annans. Fråga mig inte varför. Det bara är så, det har jag vetat sedan jag upptäckte att jag blivit zombie. Jag är din zombie och det betyder att jag är här för att äta dig och ingen annan. Jag vet inte om det är unikt. Kanske är det så för alla zombier, att de existerar för en viss person, och inte för någon annan. Eller så kanske det finns olika sorters zombier, en del som är som jag och är avsedda för en viss person, medan andra kan ge sig på vilka de vill. Jag vet inte. Det kanske inte ens finns några andra zombier, kanske är jag den enda zombien som verkligen existerar, och jag är till bara för dig.

Jag vet inte heller vad som kommer att hända efter att jag ätit dig. Är det mitt enda syfte? Kanske upphör jag att fungera därefter, slutar finnas till. Eller jag kanske får någon annan som mål. Eller så kanske jag blir fri att anfalla vem jag vill. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är en zombie och väntar på att äta dig. Det är inget personligt. Jag är här för din skull, men det är inget personligt.

Fast jag minns annat också.

Jag minns att jag vaknade imorse som vanligt, och tänkte på dig som vanligt. Jag tvättade mig och åt frukost som vanligt, och skötte mina sysslor precis som vilken vanlig dag som helst i mitt ytterst vanliga liv. Det var sedan, på eftermiddagen, som det plötsligt kom över mig. Jag var på väg hem från stan när jag istället åkte ut hit. Det var då jag insåg. Det var då jag förstod att jag inte längre var en människa, utan en zombie. Plötsligt bara var det så. Och nu väntar jag. I morse var jag en helt vanlig människa en helt vanlig dag, och nu är jag din zombie och väntar på att äta dig. Så är det ibland.

Jag är stel i lederna, och rör på mig för att inte somna. Det slår mig som absurt – varför skulle en zombie vara rädd för att somna? – men samtidigt är det fullkomligt naturligt för mig. Det har hunnit bli natt. Du är fortfarande inte hemma. Jag fortsätter vänta.

Ungefär klockan tre på natten slocknar musiken, och det blir tyst. Musiken kommer från min iPod. Jag behöver inget sånt, jag är ju en zombie, men jag hade den igång när jag blev zombie, och den har varit igång sedan dess. Nu är batteriet slut, och jag blir medveten om tystnaden. Jag står tyst och lyssnar en lång stund. Det enda jag hör är min egen, mycket lätta utandning.

Andas zombier?

Det finns nog en förklaring. Jag menar, jag är den första zombie jag stött på i verkligheten, alla andra har varit fiktiva, de har varit filmzombier eller människor utklädda till zombier. Så varför skulle jag inte andas? Jag tänker inte, jag känner inte, och hungrar efter människokött. Det är väl det som är de viktiga kännetecknen på en zombie, eller hur? Det som gör en zombie till en zombie så att säga. Om man sedan andas spelar mindre roll, bara man har de viktiga kännetecknen, eller hur?

Men stämmer det verkligen att jag inte tänker? Om jag inte tänker borde inte de här tankarna formas, då borde det vara helt tomt. Men de här tankarna tyder ju på att jag tänker, eller hur? För det är ju jag som tänker, eller hur?

Vem är det annars jag försöker övertyga?

Ett nytt ljud bryter tystnaden, ett välbekant ljud av ytterporten som går upp och slår igen. Det är fortfarande mörkt. Genom trapphusfönstret ser jag halvmörkret utanför, ett sånt där halvmörker som det blir på sensommaren när det aldrig blir riktigt kolsvart. Jag lyssnar på helspänn och hör ljudet av steg i trappan. Någon är på väg hem. Det kan vara du.

Frågorna fortsätter att rotera i min hjärna, nu mer påträngande än någonsin tidigare. Fotstegen i trappan hamrar mot mina trumhinnor som frågorna mot mitt medvetande, och till slut återstår bara en möjlighet.

Jag inser att jag har haft fel.

Jag inser nu att jag inte är någon zombie. Jag är inte din zombie och inte någon annans. Men vad är jag? Vem är jag?

Vetskapen slår mig som en blixt. Plötsligt vet jag vad och vem jag är, och jag vet vad jag gör här. Minnena lyser upp mitt medvetande, och jag vet. Jag ser din situation. Jag minns hur du kämpat för att klara dig själv, ensam i en hård, kall och okänslig värld. Jag minns hur du nästan drunknat i din desperata kamp efter självständighet, efter att få leva det liv du själv vill ha. Och jag minns din sorgsna blick, din sammanbitna uppsyn, när du till slut vågade öppna dig för mig och be mig om hjälp.

Det är därför jag är här. Jag har kommit för att hjälpa dig, för att rädda dig. Rädda dig undan de alltför hårda slagen som livet så lätt delar ut. Rädda dig undan de giriga, hänsynslösa människor som utan betänkligheter vill utnyttja dig för sina egna syften och sedan kasta bort dig som en utsliten leksak. Just det, så är det. Jag är inte din zombie, jag är din hjälte. Jag är mannen som ska skydda dig från de andra. Det är de som är monstren, de är zombierna. Otänkande, okännande vill de sluka dig tills ingenting finns kvar. Men jag ska stoppa dem, oroa dig inte.

Det känns bra att ha återfunnit mitt faktiska syfte. Jag känner mig stark och säker inombords. Jag känner mig som en klassisk filmhjälte, en sån där krigarman som tåligt tar emot hugg och slag från de övermäktiga fienderna, men som stoiskt härdar ut och i slutändan besegrar allt motstånd. Just det, det är så det kommer att bli. Jag kommer att driva bort monstren och skydda dig.

Och sedan? Vad återstår, när jag besegrat varje hot? Kanske är det då jag kan ta dig i mina armar, kyssa dig på klassiskt Hollywoodmanér, och du ger dig åt mig.

Eller kanske inte. Jag menar, jag är en modern, progressiv man. Jag vill inte hålla på och dominera som nån machoman eller alfahanne. Det är inte min stil. Jag behåller gärna den stoiska hårdheten, järnviljan för att besegra zombierna. Men mot dig vill jag vara mjuk. Så mjuk som du är, som mjukheten i dina ögon när du förstod att jag skulle hjälpa dig. Just så. Jag ser mig själv sitta, utmattad och skadad efter den avgörande kampen mot monstren. Och du kommer till mig. Du förbinder mina sår, du håller om mig, är allt för mig som jag vill vara för dig. Så möts vi och förenas, jämställt, i harmoni.

Fast jag minns annat också.

Fotstegen närmar sig, långsamt, försiktigt. De är nu på andra våningen, och börjar ta sg uppför trappan hit till tredje våningen. Det är du, det måste vara du. Instinktivt backar jag in i det mörkaste hörnet, för att undvika upptäckt. Handlingens absurditet slår mig: varför vill jag inte bli upptäckt? Jag är ju här för din skull, för att rädda dig undan odjuren, monstren som förföljer dig och aldrig låter dig vara. Du kommer att bli glad när du ser mig, eller hur? Äntligen någon som bryr sig, äntligen någon som kämpar för dig, äntligen någon som inte sviker.

Jag sjunker in i hörnet, så djupt jag kan, och väntar.

Fotstegen får närvaro och form när du kommer upp på tredje våningen. Jag ser dig snett bakifrån, så det är mest din vänstra kind och nacken som syns, men du ser trött ut. En hel natt tillbringad i desperata försök att rädda dig själv, att inte falla till föga inför de avskum som plågar dig så. Så späd, så ynklig, men samtidigt stolt, obändig, en bräcklig skönhet som blir vackrare just därför att den är så bräcklig, så att man är rädd att om man tar för hårt i den går den sönder och försvinner för alltid.

Jag ser dig, men du ser inte mig. Du går fram till din ytterdörr och tar upp nyckeln.

Jag tar ett första steg emot dig. Det är därför jag gömde mig. Det ska bli en överraskning. Jag kommer att gå upp bakom dig och säga ditt namn och du kommer att vända dig om, först förskräckt, men förskräckelsen kommer att brytas i överraskad glädje när du ser vem som är här, så sent på natten och tidigt på morgonen, här för att kämpa för dig och vara din hjälte.

Och samtidigt som jag tar de tysta stegen emot din ryggtavla och mitt medvetande fylls av glädjebilder av din förtjusning börjar jag minnas någonting annat också. Något kravlar under min hjärna, skrapar och bankar på den underifrån och vill komma fram, göra sig hört, göra sig känt.

Jag säger aldrig ditt namn. När du precis fått upp dörren vänder du dig om, kanske på något sätt medvetandegjord om min närvaro. Du spärrar upp ögonen, överraskad, oförstående, förskräckt.

Och det är när våra blickar möts som jag minns vad jag är och vad jag gör här. Och i dina ögon ser jag att du också vet, att du förstår nu. Du förblir tyst, för vad skulle det hjälpa att skrika? Du vet, lika väl som jag vet, att det inte finns någon annan här, att de zombieartade föräldrarna lagt sig med sina zombieartade barn och att de inte bryr sig, de vill bara vara ifred och sköta sig själva. Och vi vet båda att du inte behöver mitt skydd, nej, du behöver andras skydd mot mig, men det finns ingen här för att skydda dig undan mig, jag som inte är din zombie men inte heller din hjälte, utan något annat och mycket värre.

Du snubblar baklänges in i din lägenhet. Jag följer efter. Dörren stängs bakom oss.