varför finns ja o inte du?
varför måste ja stanna kvar när du får gå?
jag vill inte stå ensam när mörkret kommer, när dagen för svinner och alla minnen flyger förbi, förbi som en vacker vitduva.
varför du?
varför jag?
dimman tätar och skuggorna växer, du glider sakta längre och längre bort. bort på havet av intet, de som inte finns, men som existerar. havet som är mörkt, vått och bottenlöst.

jag mins dina ögon, de va som klaraste kristaller, vackra stjärnor som lös upp min stig, stigen genom livet.
min varma hand, som höll i min, när ja bort hållit i din.
ditt skratt, skratten som fick allas ansikten att mjukna.

Där ligger din hand.

Jag vill ta den.
Hålla om den.
Känna din hand i min igen. för sista gången.
Men centimetrarna mellan dej och mej känns som mil.
Sekunderna som tickar iväg känns som år.
Jag vill hålla din hand.
Känna dej mot mej.

Men jag kan inte.
Jag har ingen kraft kvar.
All kraft är slut.
Jag orkar inte sträcka ut min hand.
Min levande hand mot din.
För att känna din kalla, hårda, livlösa hand.

För det är inte det som jag vill ha!

Jag vill ha dej och din hand.
Jag vill känna hur du tar min hand.
Känna dina fingrar knyta sig runt mina.
Känna din värma och kärlek i varje rörelse du gör.

Mina ögon ser inget mer.
De är fulla av vatten.
Vatten från mina tårar.
Jag blinkar en gång för att se.
När ögonlocken slås ihop känner jag hur en tår pressas över kanten och börjar rulla.
Rulla ner för min kind och lämna spår av förtvivlan och sorg kvar i mitt ansikte.
Jag blickar igen och ytterligare en tår rullar iväg.
Min hand tårkar inte längre bort tårarna.
Jag orkar inte dölja dem mer.
Jag orkar inte ens försöka.
Jag rör mej inte ens.
Vet inte om jag andas.

Tar ett andetag, men känner hur det hugger till i mitt inre.
Hur ska jag orka mer?