Du borde inte ha skickat allting vidare när du visste att han hade händerna fulla. Men du fortsatte, och du undvek att möta eller ens snudda honom med blicken. Och han klagade på att han frös om fötterna men du tittade inte dit utan vände ansiktet mot solen fast tårna var som sten.
Och nu undrar du varför?
När han sitter längst in i det inre rummet och du möter hans mörka ögon i mörkret, vem är det som viker undan först? Vem är det nu som låtsas inte se att byxorna töjts ut i knäna för alla gånger vi bett på dem. De klär dig inte längre, de kan inte klä någon. Det har de aldrig gjort heller. De är fan så fula.
Och du undrar varför det har blivit som det blev?
Du kan inte gå rakt mot bänken där han sitter, höger eller vänster, men inte rakt fram. Du ser honom bara som en dockhusdocka på håll, men den blicken kan skära bly efter att ha färdats ljusår i vakuum, och du kan inte närma dig för du orkar inte se hur han växer från fingerborgsstorlek och blir ohanterbar. Han sätter sig på samma ställe två gånger i rad och när du börjar hoppas att han ska fortsätta slutar han tvärt.
Och du inser att den enda chans som finns kvar är obefintlig, eftersom han kommer att springa två steg före dig.