När dagens ljus sakta sig sänker

ser jag odjuret gå in i tunneln

till andra sidan, till dödsriket stiger det ner.

Jag minns inte kärleken det ville ge.

Pälsen var för yvig, för vass, likt ett

vampyransikte med en massa piggar utåt.

Odjuret rökte pipa och stank alltid alkohol.

Jag fick stå ut med odjurets osmakfulla kyssar.

Endast hotfulla blickar och spända taggar

gav den lilla flickan rått kött med vit kladdig svål.


Jag ser det bakåtvända odjuret gå in i tunneln.
Odjurets inåtvända blick går mot ljusets sista dagar.
Mina tankar går sällan till detta dåliga
upp och nervända i en gammal murken burk.
Livets cirkel sluter sig i det skal
som slutna cirklar ska...
Tiden vill sluta igen locket
lägga på locket, stänga dörren till det förflutna.

Odjuret försöker gå vidare, det vet jag.
Det vill åter bli ett vanligt människodjur.
Nu får djuret sin prövning.
Vem släckte, vem drog i snöret
till helvetets port, så det gick lika fort
som tåget, x-2000 genom odjurets kropp?
Var det djurets längtan efter att vakna opp?
Barndomens tunnel var ljus och hoppfull
även längre hit mot en vuxenvärld förrut.

Ska uppvaknandet innebära att den relationen
vi egentligen aldrig haft, tar slut?