Och det snurrar..
Det är som på given signal när livet gör sig påminnt.
När halsen känns öm och huvudet bultar.
När de säger att kniven är enda alternativet.
Man sväljer klumpen i halsen och man nickar.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och man spärrar upp ögonen
för de inte ska rinna.
Det är svagt att gråta.
Rädsla för en så simpel sak är inte acceptabelt.
Folk gör det varje dag.

Men inte jag.

Inte nu längre.