Jag gick genom parken. Barnröster och sorl. Vet inte vad parken heter, men det är i närheten av Medborgarplatsen och man kommer på något sätt ut på Swedenborgsgatan. Iallafall så småningom.

Mobilen ringde. Någon blev förvånad att jag finns, att jag svarar gång efter en annan, att jag skulle vara liksom levande. Och så var det fåglarna. Jag gick genom dem. Inte deras kroppar, men genom deras sommarbedövande sång.

Det känns viktigt att tala om det, att man kan gå igenom saker som kan vara svårt att förklara för någon annan. Det förefaller som att vi finns i våra kroppar, att vi är de vi är men inom mig finns ett djup tvivel och det även fast det är sommar