Febrigt

det slutar aldrig att glo och
ett grus och stirrande i dem, ögonen

golvet är runtomkring med sin yta
och det är den vi ser
och tvekar inför,
som står runt om

lukten av lång tid
och bar hud som knottrar mot det blanka i rutorna
utåt

I handflatorna kletiga ytor av snor och trevande
spretiga avtryck
mot golv och trumhinnor, våra
och mot fönster

men mest det här tittandet

som skruvar oss