Vilsna elefanter söker sin savann men hittar den inte – plantagerna har för länge sedan lagt savannen under raka rader planterade oljeträd.

Den enda väg elefanterna kan följa är den snitslade banan till utrotningens rand – mållinjen för allt liv.

Liksom den köpstinna kunden väller ut över motorvägarna som leder till och från – och liksom ikeakomplex och köpcentrum vält ut över landskapen, jordbruksmarken och de små torpstugorna - väller istiden till synes oändligt långsamt in över det förödda livet.

Istider kommer och går – nu i brottning med växthuseffektens globala uppvärmningskaos som kanske inte är annat än avkylning,,, som kanske inte är annat än solen – än månen – än universums ständiga puls

– "so what"... vem bryr sej?

Men elefanterna då – de hungriga – och de vilset borttappade skruvarna,
och alla de förkomna,,, och universalnyckeln som ingår – kanske inte gratis, för det är alltid kunden – du och jag... köparna, som betalar – och hur många universalnycklar har betalats – hur många ton jordisk massa har grävts fram ur vårt inre, vår flytande magma, vårt blod – för att förkomma i rescyklingens svällande sopberg...

Likt ikeaanläggningar som döljer hyddor av jord under betong och blå plastkassar väller istidens förebud ut över landskapets odlings mark som konverterat till parkeringar där övergivna kundvagnar ylar i väntan på istidens frusna tystnad.

Och elefanterna – de otidsenliga, de vars långa känsliga näsor förgäves söker universalnyckeln till sitt ännu bankande hjärta – deras ännu varma pulserande närvaro gör det så svårt att ge upp livets plåga då var dunkande puls håller drömmen om möjlig kärlek vid liv.