Guano.
Gröngölingen med lila glasögonbågar. Sitter på perrongen i ett oändligt system av tunnlar. Höger, vänster, upp, ner. Sten, betong och hårda ytor.

Känslor studsar som ljud och kröks som lava i vitt lysrörsljus.

Spåren är tomma. Ventilationen väser tyst för sig själv.

En skinnprydd ädelsten på väggen. En av vår tids vattendelare. Stirrar tomt framför sig och säger Guano ingenting. Oantastlig,onödig,precis som allting annat. Guano skruvar på sig. Inte helt nycktert. Ögonen lite simmiga.

Världen snurrar runt hans keps. Städerna som små planeter. Buenos Aires, Istanbul, Chicago, eller varför inte Malmö? Hälsa från mig! skicka ett vykort!

Skriv något om ytlig, osäker på gränsen till patetisk. Jag vet hur det är men förklara sen.
Varför!?

Visa mig något. Leverera!

Betydelsefuckedup. Guano, -är du det? Är du lika vacker som jag? Lika Unik?
Berätta. Skriv!

Guano väntar på något.
en respons kanske,
en berggrund som studsar tillbaka.
Fler spalter i Metro kanske?
Fler studiosnygga fundamentalistiska idioter som slåss på barrikaderna för sin fundamentala dumhet. Dogmaskifte! Dogmaskifte! Fanor i rött!

Guano lägger sig ner på marken.
Han känner.
magmatiska spänningar brusar genom kakelplattorna.
Eoner av liv förkommer under metallen i ovetenskapens glädjerus när han rispar in sitt namn med kniven.

G U A N O!

Där!
där är den, solkatten i spegeln på hans ipod. Över hela väggen. Guano gäspar. Stoppar ner kniven. Tåget är påväg in.