Plötsligt blev tillvaron så overklig så långt ifrån MIG.

JAG kände inte längre NÅGON tillhörighet bland andra.

Jag ville bara fly både från det äckliga som kändes och från tillvaron som fanns runt omkring mig.

INGET stämde längre, allt blev konstigt och diffust, tomt…

Mina tankar och känslor passade inte in bland andras och allting blev som i en bubbla runt omkring mig…


Från och till i femton år har det känts så här
men detta är första gången jag kan skriva det på detta sättet och ev. förstå VARFÖR jag känt så här så länge…

Inom Min familj visades inte det någonting allting tegs ihjäl , ingen pratade om svårigheter , känslor, tankar ,drömmar , livsmål m. m

…Jag var 22 år och vilsen då glaskupan landade på mig, över mig … i mig.

De ”placerade” bort mig på ett internat på en Folkhögskola när jag bara var 16 år och lät mig få ta hand om mig själv…

Jag menar ÄR det konstigt att man tappade bort sig??