I min familj finns redan två levda liv och ett tredje kan vara på väg att bli färdig levt.
Det är minnen som man inte enbart kan framkalla i huvudet utan de framkallas genom luktsinnet. Minnen kan dofta och minnen kan stinka.

Min familjs levda liv stinker av spritångor, ensamhet, misstro, uppgivenhet.

Min pappa var en snäll man, tystlåten, sorgsen men snäll. Att han dövade sig med alkohol sjönk in i mitt medvetande då jag var ungefär 5 år. Det var ingen som sa något men tystnaden talade desto högre och tydligare.
Alltid denna tystnad när han hade försvunnit. Han skulle komma hem igen men inte nu på några dagar men sen. Han skulle vara annorlunda när han kom, sliten, skamsen, tystlåten, skabbig, utan pengar och naturligtvis påverkad.

Jag har undrat många gånger hur det kommer sig att mamma, jag och mina syskon inte hade någon positiv påverkan på honom. Han valde alkoholen före oss. Han älskade sin alkohol så att han några gånger tog hela lönen och drack så att mamma inte kunde köpa mat till familjen. Ändå var det hon som tog hand om min pappa när han skamsen kom hem.
Jag lärde mig tidigt i livet att min pappa drack och så var det bara. Jag var näst yngst så jag hade väl inte mycket att sätta emot men några av mina äldre syskon bråkade på honom. Han var en svikare, sa de. Svikare, visst var han det!

Syskonen lämnade familjen, en i taget gången. Brorsorna åkte till Sverige och det gav en stämning av uppbrott. Periodvis kom någon av de tillbaka och familjen kändes som en plats som kunde läkas. Saknaden som vi andades var plötsligt mättad med återseendets glädje.

Jag kom till Sverige och tre år senare kom mamma och min lilla syster och ännu en tid senare kom min storasyster. Pappa hade lämnats kvar och han ville inte till Sverige för där hade han redan varit. I Sverige hade det varit lika lätt för honom att dricka och det blev ingen skillnad för honom eller oss.

Varför han drack kan jag bara spekulera i. Men jag vet att inte ens en familjs kärlek kan få en alkoholist att sluta dricka. Vädjande ögon från hans 6 barn kunde inte förmå min pappa att lämna det liv han levde.
Så varför drack han. Anledningen måste ju varit tusen gånger starkare än den styrka som fanns i hans familj.
Min pappa blev soldat vid 18 års ålder. Finland låg i krig med Ryssarna och där fanns min pappa. 18 år gammal, rädd, frusen, en soldat med mycket liten livserfarenhet.
Han kom tillbaka efter 2,5 år, trasig, fylld med krossade drömmar, rädd. En rädsla som misshandlade honom om nätterna då han skrek i sömnen. Mardrömmar som aldrig lämnade honom. Värken i hans kropp efter att legat i vallgraven i den kalla snön.n
dog ensam 57 år gammal och efter sig lämnade han många frågor och en plånbok som jag har i min ägo sedan dess.

Det är svaret på varför min pappa drack. Jag har tänkt och kommit fram till det för något annat svar har jag inte. Det känns bättre att ha försökt att förstå varför spåren av pappas levda liv blev så djupa så att jag kan skada mig när jag råkar trampa i spåren efter honom.

Min bror Markku har också levt färdigt sitt liv. Han var min äldsta bror som jag avgudade från tidig ålder. Hans levda liv gör ett annat spår i våra liv, i mitt liv. Han var en fantastisk människa. En älskad storebror, underbar pappa, generös, all fixare, på gott humör, musikalisk, omtänksam.
När han körde hem mig i sin silverfärgade Golf så stannade han till vid Gröna kiosken och frågade om jag ville ha en glass.
Han hade köpt en storstrut, den största skulle det vara. Han var sån, generös och varm.
Jag kunde inte fatta att det var sant, den dagen då jag förstod att även han har börjat dricka.
Jag ringde honom, pratade och på mitt naiva sätt trodde jag att min omtanke skulle rädda honom. Men ännu en gång fick jag, mamma och hans barn uppleva att familjens kärlek är inte tillräckligt nog för att han ska välja oss och inte flaskan.
Vad är det i den där flaskan som gör konkurrensen så tuff? Är det känslan av att ångesten flyr för en liten stund. Den verkan hade inte vi, vi som älskade Markku.
Han försökte ibland att sluta men sen föll han för frestelsen igen. En dragkamp där döden alltid verkar vinna över oss i vår familj. Det är en kamp i mörker och där finns ingen happy end.
Markku blev 42 år gammal. Den 3 augusti 1991 dog han i sviterna av alkohol på Värnamo sjukhus omgiven av mamma, två av sina systrar och en bror. Vi hade förlorat ännu en gång.
Döden kom med tystnaden, alkoholismen tog syret och kvävde oss. Vi blev som fulla av spritångor som omgett våra liv. Än en gång stod vi där som förlorare.
Maktlösheten, att inte duga ... Älskade han oss inte tillräckligt? Hur kunde han göra så mot oss. Han visste ju att pappa redan gjort djupa spår runt oss. Vi vacklade allihop, trampade snett i spåren, stukade våra fötter.

Jag vet inte varför det här hände igen, jag vet bara att vi sörjde Markku så djupt. Ingen kan ersätta honom, ingen.
Jag måste se vart jag sätter mina fötter för att inte skada mig. Därför kan jag bara gå när solen lyser upp min stig.

Jag är naiv, det vet jag. Jag ville tänka positivt. Jag ville tänka att det vi upplevt i vår familj ska stärka oss, föra oss närmare varandra. Det gjorde det också, en tid åtminstone. Men egentligen kanske livet bara har förberett mig och mina syskon för ännu en katastrof. För något år sedan upptäckte jag att ännu en av mina bröder har börjat dricka och är idag alkoholist.

Jag har inte börjat sörja, inte ännu för han är vid liv en tid till. Nu orkar jag inte ens längre fråga mig varför, varför han dricker.
Jag erkänner villigt att jag ser ner på honom, svikaren, egoisten, fyllesvinet. Han sitter på bänken med fyllegubbarna. Jag känner ingenting när jag passerar platsen där jag kan se hans rygg. Han är längre än de andra fyllbultarna. Hans keps känner jag igen varje gång. Han är ju min bror. Han som var sån arbetsmyra, ordentlig nu sitter han där och är en av dem.

Kärlek hjälpte inte, omtanke inte heller. Kanske är det bäst att glömma, inte se och känna.
Vad kan vi göra? Ingenting, det är vad jag lärt mig av att vara dotter och lillasyster till alkoholister.

Spåren av deras levda liv är så djupa att inte ens en molnig dag kan få spåren att tona ner djupet....

Vi som frågar oss VARFÖR får samma fråga tillbaka som ekot som studsar mellan bergen. Det finns inget svar att få.

Vi får leva vidare i skuggan av deras levda liv och minnas dem.....