Är jag som människa så modig att jag vågar drömma, hör det nog till leken jag gett mig in i att vissa av mina drömmar kommer att brista.

Jag har drömt oräkneliga drömmar i mitt liv.

Drömmar om gemenskap, frihet, kärlek, vänskap, fred, frid, hälsa, framgångar, medmänsklighet, välvilja, förståelse, empati, glädje, trygghet.

Inte särskilt många karriärsdrömmar, för jag är inte sådan som människa. Våra drömmar kan se olika ut som människor. Jag har mina. Du har dina. Vissa bär. Andra brister.

Vad gjorde jag när mina drömmar brast? Hur ser det ut i min backspegel? Hur tog jag mig vidare?

Kanske helt enkelt genom att jag drömde vidare. Jag lät min brustna dröm ligga där, som en krossad tallrik i småbitar på golvet, tittade på den uppifrån, sörjde den ett tag och sedan skapade jag en ny dröm framför mina ögon. Som kanske innehöll en del av den förra drömmen men ändå var en alldeles ny dröm för mig.

Ibland bar den. Ibland brast den också.

Många av mina drömmar genom livet har brustit. Jag har sörjt dem. En efter en. Många av mina drömmar har slagit in. En del har överträffat sig själva, sprängt gränsen för min dröm som jag skapat mig.

Jag tror, där jag är idag, att det viktiga jag kan göra för mig själv när en dröm brister, det är att våga möta min brustna dröm, tillåta mig att sörja att den brast. Sedan, se de där spruckna bitarna från den vackra tallriken och kunna känna att de är vackra som de är, där de ligger. Även om de brast så var de en gång en vacker tallrik, en vacker dröm. Därför att det är vackert att kunna och våga drömma.

Och sen. Våga ge mig in i en ny dröm igen. Våga drömma. Trots att det gjorde så ont när min dröm brast. Lämna det som var och drömma om det som kan vänta runt hörnet. Soluppgången. Stjärnorna i mörkret. Fåglarnas sång efter den mörka vintern. Havets stiltje efter stormen. Lugnet i min själ efter att oron därinne lagt sig.

Våga drömma. Vägra ge upp. Fortsätta hoppas.

Alltid.

Så länge jag andas.