Jag vet inte var du satt någonstans vid matbordet. Men jag vet att du var där. Du fanns någonstans hela tiden, även i din frånvaro. Det låter som jag skulle rikta mig till pappa, men det är till dig, min bror.

Det är något med våra ögon, eller hur.?Varför vill du inte möta min blick? Du kanske tänker att det är jag som viker undan.

Det är något med mig eller hur? Något med mig som är så jobbigt och smärtsamt., eller hur? Det är något med smärtan som finns mellan oss, som bränner.

Det finns frågor som jag kanske skulle kunna ställa till dig. Men jag vet inte ens om jag orkar veta nu. Jag har väntat så länge att jag tröttnat. Jag har väntat så länge på att ni skulle öppna era ögon och våga se. Jag har väntat så länge på att någon av er skulle gå och möta mig, på riktigt.

Det är något med mig som är konstigt, eller hur? Det kan vara så. Att jag skulle vara ingenting på något sätt. En slags paria, som inte har någonting av intresse att komma med. Du tycker att jag pinsam eller hur, en svag sida av dig själv? Eller säg mig istället hur det är.

Jag förväntar mig å andra sidan inte att du kan det ännu, svara på frågor av detta slag. Det är därför jag är tveksam och svamlar lite. Du är mer van att svara på andra frågor av mer komplex art, av mer samhällelig art. Du är mer van att vara duktig och klok än att vara en storebror till någon, till mig till exempel

Jag minns att jag ställt angelägna frågor vid några tillfällen och jag minns dina svar. Jag skämms i detta sammahang att avslöja det. Du minns det säkert inte längre, eller hur? Du vet inte riktigt vad du säger , eller hur?

Du fanns där vid köksbordet och jag minns ännu inte riktigt var du var placerad i förhållande till mig