När mitt hjärta för första gången, slog ett slag för kärleken.

Liknade det inget annat än när den vackraste vårblomma, sträcker sig upp från sin vintersömn mot den varma vårsolen från den mörka och kalla jorden.

Det var en blandad känsla utav förundran och skräck.

Förundran över att jag, just jag skulle kunna känna alla dessa underbara, varma och nya känslor. Skräck för att en dag eller någon dag bli bestulen av min kärlek och alla dess varma känslor.

Liksom att vara denna vårknopp som sträcker sig upp mot den varma vårsolen, men har rötterna kvar i den nu kylda marken, som inte hunnit tina riktigt, riktigt ännu.

Jag kommer ihåg när du rörde vid mig för första gången, trodde aldrig att man kunde känns sig så nära någon annan levande människa.

Liksom att vara den vårknopp som sträcker sig upp mot den varma vårsolen, men fötterna nere i den nu kylda marken, som inte hunnit tina riktigt, riktigt ännu. Som om jag fortfarande strävar upp mot solstrålarna och dina smekningar på min bara ländrygg liknar blombladen som släpper ut sina blomvingar för att ståtligt markera att den står här, så som du markerade att du stanna skall.

Jag kommer ihåg dina andetag hur de susade som den vackraste vårmelodin genom min trumhinna, hur dina andetag kunde få mitt hjärta att slå så snabbt, och hur du fick mig att blomma.

Liksom att vara den vårknopp som sträcker sig upp mot den varma vårsolen, men fötterna nere i den nu kylda marken, som inte hunnit tina riktigt, riktigt ännu. Som om jag fortfarande strävar upp mot solstrålarna och dina smekningar på min bara ländrygg liknar blombladen som släpper ut sina blomvingar för att ståtligt markera att den står här, så som du markerade att du stanna skall. Så som andetagen liknar de vårvindar som susar förbi och vårregnet som slår i marken och gör så jag kan växa och bli som en enda stor och fyllig och sällsynt blomknopp.

Jag kommer ihåg hur det för första gången kändes när du såg in i mina stora gröna ögon, hur du bara med en enda blick kunde göra mig så naken och sårbar, hur du med ditt seende kunde se rakt in i min själ och trotts denna blottelse fick du mig att känna mig så trygg, som de ytterblad som skyddar den stora, fylliga och sällsynta blomknoppen.

Liksom att vara den vårknopp som sträcker sig upp mot den varma vårsolen, men fötterna nere i den nu kylda marken, som inte hunnit tina riktigt, riktigt ännu. Som om jag fortfarande strävar upp mot solstrålarna och dina smekningar på min bara ländrygg liknar blombladen som släpper ut sina blomvingar för att ståtligt markera att den står här, så som du markerade att du stanna skall.
Så som andetagen liknar de vårvindar som susar förbi och vårregnet som slår i marken och gör så jag kan växa och bli som en enda stor och fyllig och sällsynt blomknopp. så som din blicka kan få mig att våga vara naken, vågar att blotta min själ och ge dig mitt bultande hjärta. Lika sårbar som nu den fullt blommande vårblomman som är så ståtlig med sina vackra och färgglade blomblad, som sträcker sig långt över de andra blommorna och njuter av vårsolens varma vårstrålar.
/ Ingberg 2010.