Regnet vräkte ner och blötte ner hennes ansikte,  hon försökte att hålla fast kapuschongen för att inte bli alltför blöt i håret då hon i snabbt tempo tog sig till Netto-butiken för att köpa kaffe.

Han stod med ett mätinstrument i handen vid gångstigen och mätte ut var den optiska kabeln låg under marken. Han tittade upp under regnjackshuvan och frågade på underbar stockholmsdialekt:

– Kommer det att vara så här regnigt nästa vecka också? Det lät lite ledsamt och uppgivet som om han skulle ha semester veckan därpå.

Hon kom sig inte för att svara direkt eftersom hon då hon tittade på honom och hörde dialekten, så gick hans blå blick rakt in i hennes hjärta och oroade henne ordentligt. Han märkte troligtvis ingenting utan fortsatte med mätningen och hon svarade: 

– Troligtvis, det verkar som sommaren kommer att utebli i år.

Hon fortsatte och tänkte att är han kvar på tillbakavägen så skulle hon bjuda in honom på kaffe så har får en möjlighet att värma sig lite. Han var kvar, men modet svek henne så hon gick över till motsatta sidan på gatan och tänkte att han har nog en fru någonstans. Det var det vanliga när hon träffade någon som verkade trevlig.

Hon gjorde i ordning en skinksallad till kvällsmat åt sig och tittade ut ett flertal gånger för att se om han var kvar och om skåpbilen var kvar. Hon gjorde sig flera ärenden ut, en gång till brevlådan, en gång till garaget och till och med en gång för att plocka en bukett blommor, dock regnvåta.

Han befann sig mitt för huset nu men på andra sidan gatan. Hon ropade på honom och frågade om han ville ha lite skinksallad och en värmande kopp kaffe efteråt. Han tackade ja och sa att han bara skulle parkera bilen lite mer lämpligt.

Hon kände på sig att den här mannen var något extra och att de nog skulle ha mycket att prata om. Mycket senare på kvällen påtalade han:

- Vilken tur att du vågade fråga mig och vilken tur att jag vågade säga ja.

Hon flyttade till Vårstad efter några månader och bröllopsklockorna ringde två år senare i Grödinge kyrka.

(c) tk.