Det är så märkligt, min kropp i spegelbilden, att jag tar upp så mycket som en halvmeter utrymme. Hela tiden, det kan man inte tro när man inte ser det med egna ögon.
Ansiktet börjar genast ljuga när det få syn på sig självt, tänker inte släppa ifrån sig någon sanning eller lösa upp någon spänning. Det är inte mitt ansikte, men det är det bästa jag har. Precis som invaliden får gilla läget och försöka tänka positivt om sin protes, så får jag nöja mig med mitt underliga anletete. Han vet, som levt handikappad ett tag, att det är inte lönt att gå runt och sörja förlusten av levande vävnad, man får gå vidare och kämpa på. Men det känns just som om en mekanisk mask spänts över det egentliga anletet. Hur ska man då kunna var sig själv, hur ska man kunna något så omöjligt och främmande?
Kanske går det aldrig riktigt, kanske finns det inte någon bas, inget grundläge eller utgångspunkt, kanske är även den föränderlig? Kanske står vi kvar med samma frågor som en gång naturfilosoferna ställde, fångade i samma fälla av förnuftsiver. Vem/vad är jag? Som om det fanns ett färdigt svar gömt i en hemlig seketär. Kanske är det den tanken som håller mig från att agera och ta plats. Drömmen om det förborgade rummet. Är det kanske bara en sökarens förbannelse?