Kalle dog i medvetslöshetens stillhet på äldreboendet där han och hustrun bott i några månader. Hustrun, och deras två söner var hos honom. De hade varit vakna mesta tiden under natten och nu då han drog sin sista suck satt äldste sonen hos honom. De grät inte någon av dem för tårarna hade runnit i sorg över hans sjukdom redan tidigare.

Hustrun ringde på klockan så att personalen skulle få besked. Personalen hjälpte till att tvätta honom och klä på honom i en svart kostym som han hade tyckt mycket om, och i den röda slipsen som han alltid burit på arbetarkommunsammanträdena. Den hade han själv velat ha med sig. Hustrun tyckte att han blev så fin och att han såg så lugn och avslappnad ut där han låg. Hon tände ljus och han fick ligga där i rummet hela dagen så att alla skulle få lov att ta farväl av honom.

Kalles tre syskon och deras barnbarn kom också och grannfrun från villagatan där de bott tittade in med en kondoleansbukett. Den ena sonhustrun ordnade med att laga mat så alla som var där fick något i magen. Det blev som en avskedsmiddag för Kalle som låg i stillhet i rummet bredvid.

Det var en sorglig dag, men ett lugn spred sig över de sörjande ty ingen av dem tyckte att Kalle hade haft något värdigt liv de senaste åren. Det som skedde var det bästa för honom. De ville inte att han skulle leva bara för att hustrun skulle ha någon att ta hand om, även om det hade varit det bästa för henne, trodde dom.

Kalle hade önskat att få avsluta detta sitt liv, många gånger de sista åren. Han var fjättrad vid rullstolen, han kunde inte tala längre, inte klara något själv, han såg helt enkelt livet som förverkat, ändå hade han stunder då han var mer tillfreds än annars kunde hustrun ibland se.

Kalle och hustrun hade bestämt att hon skulle få hjälpa honom med att slippa detta lidande, men det var i början av hans sjukdomstid. Hustrun själv hade inte vågat säga något till barnen eller hans syskon om hans önskan, men tyckte att det skulle kännas skönt om hon fick lov att hjälpa honom på väg. Men det sista året hade bara gått utan att hon kunnat hjälpa honom, eftersom personalen hade skött om honom och även för att hon inte kommit på något bra sätt. 

Fast kanske, tänkte hon nu, att hon ändå hjälpt honom på väg i någon mån, eftersom hon varje dag i fyra veckors tid hade bjudit honom på smörgås med hemmagjord färskost, med tillsats av torkad smulad digitalis purpurea, som lite extra krydda.

(c) tk.