För att vara man tror jag att jag tänker för mycket på vissa saker som inte "riktiga" karlar gör. Jag fiskar och jagar visserligen, men i höst har jag börjat skriva på älgpasset. Inte riktiga dikter, men i alla fall. Nu funderar jag över min vigselring som inte är den jag fick av min fru 1965. Min första ring tappade jag någonstans efter E4-an för att jag gjorde en god gärning. En skrotbil hade tappat en fem meter lång järnräls som låg snett över vägen så att bilarna framför oss nästan väjde ned i diket. Jag stannade och gick tillbaka medan bilar fortfarande försökte undvika att köra på järnrälsen. Det var knappt jag orkade släpa bort trafikhindret och dessutom blev jag oljig om händerna. Jag torkade av mig på lite papper och slängde det i en soptunna. Efter trettio mil kom vi på att jag tappat ringen. Det gick inte att åka tillbaka med småbarn i bilen. Så gick ett par månader utan ring men sedan hittade jag en ny. Den låg nedtrampad i mossan på en stig uppe i jämtlandsfjällen. Helt otroligt att hitta en ny guldring! Problemet var texten i ringen. Min fru tyckte inte om när jag läste namnet på en annan kvinna i min ring. Min moster Vera som alltid stöttat mig och mina bröder i allt sedan vi var små löste problemet. Hon tog ringen i byte mot min mormors gamla vigselring. Min mammas ring hade jag fått när hon dött ett par år tidigare. Mina fyra bröder tyckte att jag skulle få den trots att mammas nya "man" ville ha den! Honom vill jag helst glömma. Nu lät jag en guldsmed göra en ring av guldet från mormors och mammas vigselringar. De två kvinnor jag älskat mest innan jag träffade min fru bär jag med mig på ringfingret och min frus namn har jag närmast huden.