Spåren inristade
I sten
Som en karta
Över varje steg
vi tar


Tid och plats
Står redan skrivet


Till dess


Smärtan
Uthärdar man
Alltid
På något sätt


I mitt fall
Utanförskap
Varken mer
Eller mindre
Än något annat


Det går att leva
Med ett ben
Men varför
Är det alltid de med två
Som klagar
Mest över sitt öde?


Den silverfärgade
damcykeln
Utan bakhjul
På gustav adols torg
Ser jag bara
När vemodet lägger sig
Som en svart slöja
Över tillvaron


På den
Cyklade hon till sitt jobb
Varje morgon
När hon flyttade hem
Blev den lämnad kvar


Barnet
För hon är bara ett barn


Med en tung ryggsäck
Bakom sin mor


Hon vill inte till skolan
Men berättar inte
Varför
Det är en djup hemlighet


Släpar
Med fötterna
Motsträvigt
I duggregnet


Pojken
I utkanten av skolgården
Står och sparkar
på staketet
han vill ju bara
att människor
ska vara snälla

Såren
Är vidöppna
Går inte
Att undvika
Måste se
Rakt in i dem


Det förflutna

Årtalen
sönderrivna
i små små bitar

Sinnesro
att acceptera