när jag gick valde du att slå igen dörren så hårt att en bit av väggputsen ramlade ner och gick i tusen bitar framför dina fötter och de aprikosfärgade bitarna fick dig att kräkas rakt ut i ingenting och när ditt hår släpades i resterna grät du så att det ekade i väggarna för att det inte fanns någonting kvar utom den värdighet som du envist höll som en mur framför dina egna granskade ögon och du visste att du aldrig skulle kunna gå utanför den dörren igen. inte på en miljon år, inte om solen exploderade och allt blev ljus, inte någonsin, inte igen.

så du valde att öppna ett fönster.

mitt hår släpar i resterna. du är bara rester kvar för mig. jag kan aldrig mer gå utanför dörren utan att du står strax bakom min axel och någonstans vet jag att det inte är mer än rätt. mina fönster är reglade från utsidan och ibland andas jag mot rutan och skriver ditt namn.