Scen: Liemannen står i månljuset, lutad över en av de fallna, och smeker dess mossklädda yta. Tårar strömmar nerför kinderna och med skakig röst yttras följande:

Kära monoliter,
som troget vaktar vid de ben
som lagts att vila under sorgsna riter;
trogna vänner som varsamt hållt
de dödas kroppar uti er famn.
Det finns de mödrar som sina barn har sålt,
fäder som länat dem och rest ut ur hamn,
men ni har kompromisslöst tröstat;
när rötter borrat och maskar tärt.
Genom vindens sus som tolk har ni stillat viskat
hur mycket ni de döda hållit kärt.

Nu ligger ni, i spillror slagna,
välta, hävda i ert blod;
vissa efter sekel av klockslag slagna,
och då är det svårt att hålla gott mod:

Jag gråter vänner.
Hjärtat bränner
och jag känner
hur tiden ränner
bort från mig.

Liemannen känner sig gammal och trött - känner enorm saknad efter sina kära vänner. Rösten bär inte längre: Tystnad.

Samma scen som förut - efter tystnaden. Liemannens dikt över de arma själar som vält 140 gravstenar på Silbodals kyrkogård.

Kära vilsna barn,
var finns ni i tidens garn?
I änden, eller, i dess mitt?
Ser ni ens en gnutta vitt
eller är allt bara svart?
Ni är på väg någonstans - men vart?

Liemannen drar fram lien och slipstenen. Slipar eggen. Uppgiven och dyster.

Jag är gammal, äldre än
själva tiden och alla kvinnor och män.
Ni vandrar ständigt mot liens kalla blad
och inställer er snart i de dödas rad.
Men ert liv - är det lika dött
som döden själv? Har er själ förblött
och dött av sorg?
Har ni byggt in er i en tom, svart borg?

Liemannen studerar eggen som reflekterar stjärn- och månljus. De välta gravstenarna i bakgrunden. Scenen upplöses allteftersom i svart...

Hur starkt är inte detta hat
som ni riktar mot de dödes kamrat?
Och riktar ni det också mot levande kroppar?
Allt det liv som om våren knoppar?
Men glöm inte: Ni är fast i tidens nät -
spindeln närmar sig - så fråga er:
Vad är det värt?

Svart, totalt mörker.