Långsamt mals våra minnen
Av tidens obevekliga tand
Tills endast ett fint stoft återstår

Minnen som en gång var viktiga
Att bevara och skydda
Av rädsla att förlora en bit av oss själva

När rädslan nu är borta från sinnet
Ter sig dessa minnen
Som triviala och oviktiga i sitt sammanhang

Du, som en gång var mitt liv, mitt allt
Har bleknat till blott ett möte
Med en annan vilsen själ längs livets väg

En tid, som då tycktes som en evighet
Har förminskats till ett kort ögonblick
I Själens eviga resa till fullkomlighet

Och stoftet från våra minnen
Sprids av vinden
Till en evig ro och vila