Första morgonen på länge vaknade Hubertus med mungiporna uppe, och de blå ögonen klara att se världen i just det rätta ljuset. Solskenets längtan landade inte här hos honom, utan föll flera mil bort på norrländsk myrmark.

Älgens klafsande hörde han inom sig när han i tanken satt i jakttornet och spanade ut över landskapet. Det lystes upp utav vackra färger. Minnena av landskapet fick honom att le ännu mer.

Han tittade upp och befann sig i sängen, men kvar dröjde ändå en doft av rovdjur. Vargen den ödesmättade, som han hade erfarenhet av och var tacksam för att känna. 

(c) tk.