ihoptryckt, instängd. på en öppen gata. ett virrvarr av elektroniska impulser hittar sin väg genom luften, landar på en och annan axel, viskar ord om skönhet, närhet. svaghet. känslan av att vara oönskad växer sig stark i ett krossat sinne. purpurfärgade själar korsar gatan, inställda. automatiserade. föraktfulla.
på en bänk, långt in i en park, växer sig träden stora och skyddande. håret faller över ansiktet och varma tårar trillar ner mot marken. kramar om knäna som om dem skulle trilla av.
"erkänn min existens.." men inte ett ljud hörs. tomma ord i en tom värld.
naglar som gräver sig in i huden. svider men blöder inte. det finns inget kvar att blöda ut.
träden får ansikten, hånler och skrattar. dem pekar, vart pekar dem?
ett högt pulserande hjärta vill bryta sig ut ur sin bur, sväva iväg och vara fritt. men det är instängt, fastlåst.
"kan du känna hur jag rör dig, även om du är så långt borta?" ingen svarar. ett stillsamt eko lägger sig över ett fastspänt yttre, andetagen känns som om de skulle kunna krossa berg, hårda, aggressiva. man måste överleva alla historier, klara sig igenom konversationer, slåss genom ensamheten.
lysande kristaller ger liv åt natthimlen, lyckliga stjärnor bidrar med kärlek, skrämmer iväg trädens elaka miner och skänker en sekund av lugn. medan månen håller deras hand.
barfota, över kallt gräs. famlar sig fram efter en dörr som leder ut.
fastfrusen bakom ögonlocken, en uppenbarelse.
glansiga ansikten, stängda ögon. ett maskätet folk.

kallsvettig slås ögonen upp, frihet.
att vakna upp till doften av verkligheten, när drömmarna lämnar en ensam.