Hjärtat hamrade i Johans bröst. Han hade fuckat upp rejält och han visste själv om det. Han satt i en avstängd Saab 9000, i det vänstra baksätet. Inne i bilen satt ytterligare tre unga män, vars ansikten var stela av allvar. Precis utanför bilen skyndade en kvinna förbi, iklädd en grå pälsrock som skyddade mot den bitande januarikylan. Johan följde kvinnan med blicken tills hon försvann runt hörnet längre fram på mandolingatan.

Den unge mannen i förarsätet vinklade backspegeln med högerhanden, så att han fick ögonkontakt med Johan därbak. Sedan tog han långsamt till orda med en irriterad röst:

”Jag förstår mig fan inte på dig Johan. Fattar du? Jag förstår fan ingenting. Först tog det flera dagar innan du ens vågade erkänna vad som hänt med grejerna. Sen gav jag dig en hel jävla vecka att fixa tillbaka cashen. Och nu sitter du här och säger till mig, MIG, att du inte har fått fram några pengar?” Ögonen i backspegeln hårdnade, vilket fick Johan att titta bort och ut genom fönsterrutan igen.

”Jag är ledsen, mannen”, svarade Johan snabbt, fast rösten tydde mer på rädsla än på ånger inför dessa killar. ”Jag var ute med en polare igår och vi var inne i minst tre-fyra villor borta i Långedrag, men vi hittade inget av värde. Som om folk gömt undan sina dyra grejer. Annars hade jag haft dina pengar nu.”

”Det har vart mycket i tidningarna det senaste om inbrottsvågor där ute i rikemansområdena”, sade den mörkhyade killen menande, som satt i passagerarsätet bredvid förarplatsen. Föraren slängde en arg blick på honom.

”Och vad fan vet du om det, du kan la fan inte ens läsa, eller? sa han irriterat. den tredje killen, som satt bredvid Johan vid det andra fönstret, skrattade snabbt åt sin ledares kommentar. Killen vid ratten vände sig om och tittade förbannat på killen som skrattat.

”Vad fan skrattar du åt? Är det här roligt, eller?”

Killen förlorade direkt sitt leende och vände också han blicken ut genom fönstret, utan att svara.

”Johan”, fortsatte föraren, denna gång utan att titta i backspegeln, ”Du vet att jag gillar dig. Men det här är inte okej. Du förlorade grejer för sju papp.. Jag ska ha tillbaka varenda jävla krona. Inte imorgon, men i övermorgon. Senaste klockan tolv noll noll på natten ska jag ha sju tusen spänn, plus tre tusen i ränta. Alltså tio tusen. Kontant.”

Johan svalde omotiverat och nickade kort:

”Okej. Jag kommer fixa det. Jag svär, mannen.” sa han, och överraskade sig själv genom att faktiskt tro på sina egna ord.

Föraren rättade fåfängt till backspegeln igen och fångade därmed Johans blick en andra gång:

”Bra. Och du Johan... din lillebror Erik, han går väl där på Hvitfeldska, eller hur?”

Johan stelnade till och blev som hypnotiserad av den mörka, beräknande blicken i backspegeln.

”Jag tänkte väl det. Stick nu!” Med ett kallt leende försvann blicken och Johan blev åter medveten. Han öppnade bildörren och satte ut sina fötter på den snötäckta gatan.

När han stigit ur bilen och stängt dörren efter sig, så startade Saaben och blåste iväg med skriande däck. När bakljusen på bilen försvann iväg bortåt mot Musikvägens spårvagnshållplats, så stod det kvar en rädd och förvirrad tjugoåring, som undrade hur allt hade kunnat fucka ur så totalt.

Efter ett tiotal sekunder började Johans hjärna arbeta rationellt, målmedvetet. Han tog upp sin mobil och såg att klockan närmade sig kvart i tolv. Han fick fram kontakterna däri och började bläddra i listan. Han fastnade på ”Figge mob”. Figge var hans bästa vän sedan barnsben och om det var någon som skulle hjälpa honom såhär dags en tisdagskväll, så var det Fredrik. De hade alltid tagit hand om och hjälpt varandra. Också denna kväll, hoppades Johan medan han satte mobiltelefonen mot örat.


”Kom igen, kom igen!”, tänkte Johan samtidigt som han hörde sjätte och sjunde signalen gå fram.

”Fan!”, utbrast han när telefonsvararen gick igång. Med allt kallare fingrar så knappade han fram Fredriks nummer på nytt och klickade på ”ring”:

Fem signaler. Sex signaler. ”Aaa, det é Figge....?” svarade plötsligt en nyvaken röst.

”Ja, hallå Figge, det é Johan! Du, jag skulle behöva lite...”

”Vafan, Johan! Det é mitt i natten, jag ska upp om några timmar och jobba, för helvete!” avbröt Figge.

"Jo jag é lessen, Figge, men jag måste ha hjälp med en grej!”

”Johan, jag kan inte komma försent till jobbet imorgon, jag får sparken i så fall! Du får klara dig själv, eller i alla fall vänta till imorgon kväll. Okej?”

”Okej”, svarade Johan, ”tack ändå, Figge. Sov gott nu mannen!” Johan la på direkt utan att vänta på svar.




Vad skulle han göra nu? Två dagar för att fixa fram tiotusen. Banklån? Nej. SMS-lån? Jo, SMS-lån kunde han ju fixa. Men det blir bara på 3000 spänn. det räcker bara till ”räntan”. Han behöver sju tusen till. Morsan kanske? Nej, henne ville han inte blanda in i detta. Han kunde ju ringa till farsan och höra om han kunde låna en tusenlapp eller två. Fast farsan skulle väl anta att Johan skulle ha pengarna till knark, så då skulle det inte fungera. ”Jag ringer honom imorgon och hör i alla fall” tänkte Johan och drog luvan över huvudet. Han stoppade sina frusna händer i jackfickorna och började gå längs med allén mot de brandgula höghusen bredvid Frölundagymnasiet, där han hade sin lägenhet.

När han kom till svalen så stannade han upp. Han letade fram cigarettpaketet och slängde upp en cigarett som han tände med sin stormtändare. Han slog sig ned på ryggstödet på bänken bredvid svalen och drog ett djupt bloss. Vinternatten var mörk. Nattsvart. Några enstaka stjärnor lyste långt uppe i det svarta och fick Johan att slappna av. Stjärnhimlen hade alltid haft en lugnande effekt på Johan. Han fick perspektiv på saker och ting när han insåg hur jävla liten han själv, alla människor och hela planeten är i alltet.

Ett till halsbloss som fick glöden att lysa till rejält. Sedan smätte han iväg ciggen innan han ställde sig upp och gick in i trapphuset. Väl hemma orkade han inte ens fixa en macka innan han slängde sig i sängen och drömde sig bort från livets alla återkommande problem.

Johan vaknade upp av att mobilen ringde i hans jackficka. Han insåg att han somnat utan att ha tagit av sig varesig jacka eller skor. Han grävde i fickan och fick upp mobiltelefonen. Det var hans mamma som ringde. Johan svarade.

”Hej, Mamma!”

”Hejsan, Johan ... Sov du?” frågade morsan.

”Nej, självklart inte.” svarade Johan sömnigt och kastade en trött blick på klockan på väggen: den visade halv två.

”Bra. Du, jag tänkte bara höra om du vill komma hem till oss sen och äta middag? Jag ska bara steka lite fiskpinnar och sånt där, men det hade varit kul om du hade kunnat komma, det var ju ett tag sen vi såg sist, menar jag.”

Johan Fick en blandad känsla av glädje och irritation. Glädje över att hon alltid tänkte på honom, och irritation över att han var tvungen att sitta där med morsan och 16-årige lillebrorsan Erik, vilket skulle få honom att endast tänka på Nicos hotfulla ord i bilen, kvällen innan.

”Jo, självklart mamma, klart att jag kommer” sa Johan så varmt han kunde.

”ja, men vad bra! Jag tror att maten är klar runt fem, så om du kommer runt den tiden..”

”Jag kommer runt halv fem-fem”

”Då ses vi då! Ha det så bra så länge. Och ta en dusch nu innan du går ut, gubben!”

”Hejdå mamma!”

”Puss och kram!”

Johan la på och kastade ifrån sig mobilen en bit bort i sängen och sjönk ned med huvudet på kudden. Han var trött, så trött som han så ofta var nuförtiden. Efter att ha dragit sig några minuter så klev han upp ur sängen och gick till kylskåpet: han visste att det inte skulle finnas något speciellt ätbart därinne men av någon anledning så kände han sig tvungen att kika igenom kylen ändå.

Det var en dyster syn: en tallrik med intorkad gamla matrester ifrån förra veckan, en utmärglad gammal kaviartub i ett av dörrfacken, ett köttbullspaket med tre-fyra köttbullar i, en näst intill tom ketchupflaska och ett paket med två korvar i, som inte var allt för gamla. Han tog de två sistnämnda och stoppade den ena i munnen samtidigt som han stängde kylskåpet med den andra handen. Han tuggade utan större aptit och tittade sig omkring i det lilla köket. Diskhon var fylld med äcklig gammal disk. Spisen såg ut som om ingen gjort rent den på åratal och i ena hörnet bredvid spisen så låg det fyra påsar med skräp, visserligen hopknutna, men ändå oslängda. ”Fuck, jag måste fan skärpa mig!” tänkte Johan för hundrafemtioelfte gången i sitt ”vuxna” liv.

Han hoppade in i duschen, tvättade sig hastigt i några minuter. Med handduken kring höften så borstade han tänderna medan han synade sig själv i spegeln: Han hade snaggat hår, djupblåa ögon under mörka ögonbryn. från pannan och över ögat ned en bit över vänstra kinden hade han ett ärr som han fått som barn: han hade cyklat ned för en brant backe, då plötsligt en plastpåse hade på något sätt blåst in mellan ekrarna i bakhjulet och cykeln hade då tvärbromsat. Resultatet var att sjuårige Johan hade flugit fram över styret och landat med ansiktet före i backen. En vass glasbit hade skurit rakt in i ansiktet och startat en flod av blod. Som tur var hade en vuxen sett det hela och tillkallat ambulans och så fick de sy inne på sjukhuset. Men inte förrän Johans mamma hade kommit direkt från jobbet så hade läkaren kunnat sätta igång, då Johan var skräckslagen för nålen och hela sjukhussituationen.

När Johan fått på sig rena kläder, så lade han sig i sig i soffan och tittade på dålig eftermiddags-tv. Johan hatade verkligen programmen som gick den tiden, men det var lite bättre än att stirra in i väggen. När första avsnittet (fyran visade alltid två) av ”That ’70s Show” var slut så var klockan någon minut i halv fem och Johan förberedde sig för att åka iväg till morsan. Hon och Lillebrorsan Erik bodde ute i Tynnered, i ett bostadshus bredvid Opaltorget.

Det hade redan börjat bli mörkt när Johan kom ut ur svalen. Svinkallt var det också, kanske femton minusgrader. Han tände en cigg och gick bort mot Positivgatans spårvagnshållplats, där han skulle ta ettans eller sjuans spårvagn förbi Frölunda Torg och bort till Opal. På vägen dit tänkte han på sitt ångestfyllda problem och hur han skulle göra för att greja fram pengarna: SMS-lån, kanske nån tusenlapp av farsan och eventuellt också låna en tusenlapp av Figge, om det var lugnt för Fredrik, då. Vilket det brukade vara. Men resten då?

Johan tänkte snabbt både på personrån och att råna någon godisbutik men de tankarna sköt han bort snabbt. Johan var inte en sån människa. Han var inte en genomgod person, men att utsätta andra människor för sådant var inte hans stil. Inbrott däremot. Tanken på inbrott satte inte automatiskt igång Johans inre moraliska alarmklocka. Men han hade ju redan vart ute med Brahim för någon dag sen i Långedrag, och det hade inte gått vidare bra. "Kanske man skulle sno en moped ikväll och sälja den imorgon innan jag ska möta Nico och de andra?" tänkte Johan samtidigt som sjuans spårvagn närmade sig honom från musikvägens hållplats.



Väl framme vid Opaltorget släppte han alla tankar på brottslighet medan han styrde stegen mot sin mammas portuppgång. Han ringde på porttelefonen och när Erik svarade så blev Johan insläppt. Han gick två trappor upp och öppnade dörren utan att ringa på dörrklockan.

”Hallå? Det är Johan!” ropade han medan han fick av sig skorna med hjälp av fötterna. Mamma Karin dök upp i dörröppningen till köket.

”Hej Johan!”, sade hon med ett leende, ”Maten är strax klar, gå in och hälsa på Erik så länge” avslutade hon och försvann tillbaka in till spisen i köket igen.

Johan la jackan över hallbyrån och gick till och igenom vardagsrummet och knackade snabbt på Eriks sovrumsdörr innan han öppnade och stack in huvudet. Därinne satt Erik framför sin dator och spelade World of Warcraft, ett spel lika hatat av flickvänner världen runt, som det är älskat av WoW-spelarna själva.

”Hallå!” sa Johan högt. Erik satt med ryggen vänd mot dörren och hörde inte Johan, då han med hörlurarna över huvudet var mitt inne i en ”raid”. Johan öppnade dörren helt, gick in i rummet och ställde sig bakom sin lillebror. Sedan böjde han sig ner så att han hade ansiktet mot Erik nacke och skrek högt:

”HALLÅ, ERIK!”. Erik hoppade till rejält och vände sig om och tittade i sin flinande storebrors ansikte och fräste surt om att han inte hade tid, han och hans WoW-grupp höll tydligen på att bli slaktade av nån hemsk och farlig raid-boss. Så Johan suckade bara och satte sig istället i Erik säng och satte på den lilla teven med hjälp av fjärrkontrollen på sängbordet.

Johan zappade uttråkat omkring bland de fjorton ”gratiskanalerna” på teven. Men det visades inget av intresse för Johan så istället stängde han av och snappade åt sig Eriks skolkatalog från Hvitfeldtska Gymnasiet och började bläddra.

”Har du några fina brudar i din klass eller?” frågade han utan att förvänta sig något svar från Erik. Han bläddrade fram HP1A , Eriks Handelsprogramsklass, och efter att han fick syn på Erik som satt längst ned till höger i bild så började han studera de unga tjejerna. Johans blick fastnade för en söt blondin som satt längst ned i andra ändan av bilden. Visserligen bara sexton, men jäkligt söt ändå tyckte Johan.”Fan Erik, här har du ju en du borde satsa på!” sade han men förväntades sig återigen inte på något svar från Erik.

När han bläddrat en stund och spanat klart på utbudet av Hvitfeldtskas gymnasietjejer så tittade han snabbt på digitalklockan som låg på nattduksbordet: "17:19" visade den med röda lysande siffror. Johan blev hungrig och tyckte att maten borde vara klar. I samma stund så ropade mamma Karin ifrån köket om att de skulle komma och sätta sig till bords. Johan flög snabbt upp ur sängen och gick fram mot datorn. Han viftade med handen framför Erik ögon och när Erik lyfte på ena hörluren så sa Johan till honom att det var käk. ”Nu!” avslutade han lagom bestämt och lillebror lydde, utan tjafs. Även om bröderna under uppväxten grälat ibland, så hade Erik en stor respekt för sin storebror: när farsan hade dragit från Mamma och pojkarna till Norge med sin nya tjej, så hade Johan mer eller mindre försökt att ta på sig rollen som fadersgestalt, som nybliven femtonåring.

Pojkarna gick och satte sig till bords inne i köket. Karin höll på att lägga upp några gyllenstekta fiskpinnar bredvid riset och remouladsåsen på Johans tallrik när han slog sig ned och greppade besticken. På andra sidan bordet högg Erik in i samma stund som mamman sade ”varsågoda!”.

”Tack morsan, jag är vrålhungrig”, sa Johan och spetsade en fiskpinne med sin gaffel.




De tre i Familjen Aaronsson åt en stund under tystnad. Karin tittade på sina söner medan de stoppade i sig av maten. Hon upptäckte då att glasen stod tomma framför tallrikarna.

”Oj, glömde ju dricka till maten!”, utbrast hon och sköt bak stolen , ”Vad vill ni ha till maten?”

”Mjölk”, kom det från Erik.

”jag också, tack” sa Johan.

Karin tog ungarnas glas och gick bort till kylskåpet och fyllde på dem. Sedan tog hon sitt eget glas till diskbänken och fyllde på det med kallt vatten. När hon slagit sig ned vid bordet igen vände hon sig till Johan.

”Hur går det med jobbsökandet, Johan?”

Johan mumlade något ohörbart till svar.

”Vad sa du?”, frågade Karin snabbt, ”Jag hörde inte riktigt.”

Johan skar loss en bit av den sista fiskpinnen på sin tallrik, doppade den i en klick remouladsås och tog lite ris med kniven som han sedan skrapade av på ovansidan av fiskbiten på gaffeln.

”Alltså, det går väl som vanligt”, svarade han och stoppade sedan in maten i munnen och tuggade en stund, ”...förjävligt, med andra ord. Jag söker jobb efter jobb, men eftersom att jag inte har någon yrkesutbildning eller någon tidigare arbetserfarenhet så vill ingen ha mig. Speciellt nu under den där jävla finanskrisen!” Johan var måttligt trött på att bara gå hemma hela dagarna. Depression skulle nog vissa kalla hans vardagliga sinnesstämning.



För lite över ett halvår sedan, när Johan hade tagit studenten, så hade det vart skönt de första två-tre månaderna att få vara ledig under sommaren, och bara vara. Men när de långa, goa sommarkvällarna övergick till mörka, trista höstnätter utan något att göra om dagarna, så var det inte lika roligt längre. Johan visste att han inte var ensam om sin situation, Även om en hel del av hans klasskamrater hade fått jobb efter gymnasiet så var det ändå många liksom han, som inte hade något att komma med - i alla fall inte enligt arbetsgivarna, verkade det som.

Samtidigt läste Johan i tidningarna om dödssjuka cancerpatienter som var tvungna att gå tillbaka till sina gamla jobb, trots att de egentligen inte borde arbeta. Varför kunde inte ungdomar som behöver komma ut i yrkeslivet, ta över för dessa, så att de sjuka kunde få ha det så gott de nu kunde, sina sista år - eller månader - i livet?

Det blev tyst en stund kring matbordet. Erik åt upp det sista på sin tallrik och bröt sen tystnaden.

”Är det nån som vill ha fler fiskpinnar, eller?” frågade han hungrigt.

Johan skakade på huvudet och Karin sa nej och tillade att han kunde ta och äta upp de sista fiskpinnarna., så att de inte behövde slängas i onödan. Sedan vände hon sig åter till sin äldste son:

”Ja, just det ja, Johan”, började hon, ”jag pratade med en kollega på jobbet häromdagen och hon berättade att hennes pojk jobbar varje sommarhalvår på Västra Kyrkogården, den som ligger mellan majorna och högsbohöjd, från april till slutet av oktober. Det behövs ingen utbildning och det är bara att skicka in en ansökan nu innan slutet av januari. ...Det hade väl kunnat vara någonting för dig? Jag menar, då kommer du ju ha pengar under sommaren så att du kan hitta på roliga saker med dina vänner och så?” Hon tittade förhoppningsfullt på Johan, som i sin tur begrundade det hon nyss tipsat om.

”Jo, det låter ju faktiskt rätt bra”, sa Johan försiktigt, ”Men vart ska jag skicka ansökningen?”

”Ansökan, heter det. Och det kan jag ta reda på, jag frågar Anette på jobbet så kan jag hjälpa dig med det där sen när vi vet mer. Det låter väl bra?” sa Karin glatt.

”Jo, det låter skitbra morsan”, svarade Johan och tog den sista klunken cola ur sitt glas, ”Tack för maten förresten, det var änna gott.”

Efter maten tog Erik tillflykten till sitt rum och sitt alternativa ego i den virtuella spelvärlden. Johan erbjöd sig däremot att ta disken vilket passade Karin utmärkt då hon behövde hänga upp lite tvätt nere i tvättstugan. När Johan plockat undan allt från bordet och lagt det i diskvattnet så satte han på radion i köksfönstret. Han rattade fram radiokanalen med rockklassiker och blev glad när han hörde att ”Living on a Prayer” nyss satts igång. Han höjde rejält och gick bort till diskbänken och satte igång med att rengöra en av tallrikarna med hjälp av diskborsten.

Tankarna pendlade mellan problemet med Nico och pengarna och de lite gladare om ett eventuellt sommarjobb, allt medan vattnet forsade högljutt ur kranen. Johan svor till när ett glas gled honom ur händerna och krossades mot plåten nere i botten av diskhon. Medan han plockade upp skärvorna och slängde dem i papperskorgen under diskbänken så pep hans mobil till i jackfickan ute i hallen. Pipet betydde att han fått ett SMS.

Han stängde av kranen, torkade sina händer mot baksidan av sina byxor och gick ut i hallen och plockade fram sin mobil. SMS:et var från Figge som skrivit: ”Vad var det du behövde hjälp med igår?”

Johan tittade på sitt SMS och tänkte igenom hur han skulle lägga upp svaret. Kvällen innan - när han känt en viss desperation - så hade han tänkt att be om hjälp med ett bryt. Men nu, när han fått lite distans till det hela, så visste Johan att han inte kunde be sin vän om sådant.

Figge hade efter en strulig tonårstid äntligen fått rätsida på sitt liv, med jobb och en bra flickvän och allt som hör till. Och de två väntade till och med sitt första barn, som skulle komma någon gång i Juni. Nej, skulle han få hjälp av Figge så fick det bli strikt ekonomiskt. Skulle han bli tvungen att göra ett bryt ikväll så hade han andra polare som kunde hjälpa honom och som inte hade lika mycket att förlora som Figge.

Johan skrev in sitt svar i mobilen: ”Fick aldrig tag på cashen till Nico. Behöver 10.000, annars blir det problem. Så jag tänkte höra om jag kunde låna en tusen lapp eller två?” - Rakt på sak, kanske aningen för rakt på sak, men Johan sket i det och sände iväg meddelandet ändå. En stund senare fick han tillbaka ett svar: ”Okej, jag snackade med Annika och det är lugnt med tvåtusen. När behöver du dom?”

Johan blev varm inombords. Han visste redan att Figge var en riktigt bra kille, men sånt här fick Johan att förstå varför han älskade sin bästa polare: han ställde alltid upp, även om det han ibland bad om var mer än vad man ber en ”vanlig” kompis om. Värmd av sin sin bästa polares hjälp så knappade han ned ett svar i sin mobil: ”Tack, mannen! Imorgon kväll behöver jag pengarna. Jag betalar tillbaka så snabbt jag kan”

Ytterligare nån minut gick innan nytt SMS kom: ”Lugnt, ring mig imorgon efter att jag slutat jobbet vid fyra, så träffas vi nånstans. Ta det försiktigt så länge”. Johan insåg att Figge förstod hur Johan tänkt lösa pengarna. Johan skrattade bittert inombords och skickade ett sista ”ha det gott"-SMS till Figge. Sedan återvände han till disken ute i köket igen.

Medan de sista besticken blev skinande av Johans otåliga gnuggande med diskborsten så började en idé - eller snarare en plan - födas i huvudet på Johan. ”Så gör jag!” tänkte han lättat medan han satte den sista gaffeln i diskstället och hörde hur hans mamma öppnade ytterdörren ute i hallen.

Johan tackade sin mamma för maten och hon i sin tur tackade för hjälpen med disken. Johan drog på sig jackan och förberedde sig för att gå ut.

”Ska du gå redan, Johan? frågade Karin.

”Jo, jag har lite grejer att göra, så...”

”jaha, okej, jag tänkte att vi kanske skulle spela kort eller nåt men om du...”

”Jag é lessen morsan, jag måste dra mig .. nästa gång, kanske?”

”Okej. Men ta hand om dig nu Johan, så ska jag ta upp det där vi pratade om med Anette på jobbet. Glöm inte att säga hej då till Erik, nu.”

”Nejdå och tack!” avslutade Johan och gav sin henne en kram. Sedan gick han in till Erik, sa "ha det" och tipsade honom om den blonda tjejen, Isabelle Karlsson, som han sett i Eriks klassfoto, innan han lämnade lägenheten.




Johan skyndade sig bort mot spårvagnshållplatsen. På vägen fick han syn på en julgran som det lokala bostadsbolaget satt upp för att höja julstämningen i området under december månads väntan på julen. Nu, i mitten av januari, så kändes den lika aktuell som en kvarglömd fyraåring på BB. Efter en stund fortsatte han mot vagnen. Planen han utvecklat under diskningen behövde bara finjusteras. En variabel återstod för att den skulle vara komplett.

Han behövde en "wingman-at-crime", en medbrottsling, som inte bangar ut på grund av kylan. Bahmir var bortrest, Figge var inte att tänka på ... Nadeen däremot. Det var en pakistanie som var med på det mesta. Problemet med honom var bara att han alltid rökte på. Hasch, maja, spice - allt.

Nadde var en rolig snubbe att festa loss med, men hur skulle han fungera under ett bryt? Kunde han skärpa till sig under en kritisk minut? Och om de knasade då? Vad hände om bängen fick tag dem? Johan insåg att Nadde aldrig skulle vara det självklara valet om man skulle göra intjack men nu hade inte Johan många alternativ och Nadde var bättre än ingen alls. Att göra det helt på egen hand hade alldeles för många nackdelar, det hade Johan lärt sig tidigt i sitt tonårsliv.

När han närmade sig hållplatsen fick han syn på vagnen, som stod och släppte på folk, vilket betydde att den snart skulle åka. Johan hade ingen lust med att stå och frysa i tio minuter, så han började springa, och hoppades att det skulle vara en schysst spårvagnschaufför, som väntade in honom, och inte en sadistisk chaufför, som väntade tills man hunnit ända fram till dörrarna innan de plingade i varningsklockan och åkte iväg. Troligtvis med ett lika ondskefullt som elakt skratt.

Johan hann komma på vagnen, stämplade sitt månadskort i plånboken och gick ned till den nedsänkta mittdelen av vagnen, och satte sig i en fyrsittplats som var tom. Med fötterna uppe på sätet mittemot så drog han fram mobilen och ringde upp Nadde. Pakistaniern svarade efter fem signaler:

”Tjenare Naddemannen, det é Johan!” sa Johan.

”Tjena broshan”, svara Nadde med bräckliga röst, som om han aldrig riktigt lämnat målbrottet, ”allt bra med dig, eller?”

”Jofan, det funkar! Du, Nadde, är du hemma eller?”

”Ja mannen, jag är hemma. Ska du komma, eller? Jag kan mecka en spliff om du vill röka?”

”Vi får se om det blir nåt med det, men jag behöver fråga dig en grej så jag kommer gärna förbi, om det är lugnt.”

”Ja det é lugnt, men vad é det du vill fråga mig?”

”Vi tar det när jag kommer upp, okej?”

”Okej, det é bara att komma, koden é ’4577’ ... När kommer du?”

”Om tjugofem minuter. Ha det så länge!”

”Aaa, detsamma!”



Johan la ned mobilen i jackfickan och tittade ut genom spårvagnsfönstret. Hållplats efter hållplats gled förbi utanför; Frölunda Torg, Musikvägen, Nymilsgatan, Axel Dahlströms Torg och slutligen Marklandsgatan, där Johan skulle av. När dörrarna öppnades så stötte han lätt in i en tjej som skulle på. Johan tittade ned på henne och gav henne ett litet leende, hon mötte snabbt hans blick men besvarade inte leendet, utan stövlade in i vagnen istället. ”Skum brud” tänkte Johan. Han gick bort till busshållplatsen som låg knappt ett stenkast längre bort och kollade när stombuss nummer 16 mot Högsbohöjd skulle komma. "4 minuter" visade tidtavlan inne i kuren, så Johan tände en cigg så länge.

16-bussen kom glidande ned från Oskarsleden och in mot Marklandsgatan. En dubbel dragspelsbuss med Västtrafiks ljusblåa färger och med lysande orangea bokstäver, som vittnade om dess slutdestination, längst fram ovanför busschauffören.

Högsbohöjd var beläget uppe på en kulle, från vilken man hade utsikt över nästan halva Göteborg. Området var svenskdominerat, även om det de senaste åren flyttat in mer och mer personer med utländskt bakgrund. I Högsbohöjd, bredvid Pennygången, låg också Sveriges första moské, som byggdes 1976. Under årens lopp hade den blivit bombhotad fler gånger än vad en genomsnittlig svensk har antal sexpartners i sitt liv.

Fyrktorget - Högsbos hjärta - var ett litet torg med en matbutik, en frisersalong och en korvkiosk. Det var här Johan klev av bussen. Nadeen bodde i en liten etta i Pennygången, Högsbos kanske "fattigaste" bostadsområde, men samtidigt det mest levande.

Längst bort på Pennygången, om man kommer från Fyrktorget, låg Naddes lägenhet i en svale på hörnet. Han tryckte in portkoden och öppnade portdörren. En trappa upp ringde han på dörrklockan. Efter en stund öppnade Nadde och släppte in honom med ett stort leende efter att hälsningsritualerna utförts i dörröppningen.

Johan fick av sig skorna och jackan och gick sedan efter Nadde in i hans sovrum som alltid i en etta också fungerade som vardagsrum: Rummet var vagt upplyst av en golvlampa i hörnet bredvid fönstret, fula ljusgula tapeter avslöjade att Nadde troligtvis inte tapetserat om sedan han flyttat in. En mörkbrun hörnsoffa framför ett oval marmorbord överfyllt med gammalt skräp, överfyllda askkoppar och diverse tomma zip-påsar. Den gamla, svarta 28-tums-TVn stod på utan ljud medan reggaemusik på låg volym strömmade ur den dyra stereoanläggningen bredvid tv-bänken.

Nadde satte sig framåtböjd i den långa delen av soffan och fortsatte med något som såg ut att bli en joint. När johan inte satte sig ned så tittade han upp: fortfarande med den halvfärdiga jointen i hand och bad Johan att sätta sig ned i soffan, Johan satte sig ned och Nadde återvände till sitt pillande igen.

”Kan du fixa ett filter?” frågade han Johan och kastade ett tomt cigarettpaket på bordet framför Johan. Johan tog upp paketet, öppnade luckan och rev av det som låg dubbelvikt i locket. Sedan rullade han ihop den till en ganska kompakt rulle, som skulle fungera som ett filter som släpper igenom mycket rök men ingen tobak. Johan räckte filtret till Nadde som tog emot det och lade det i ena änden av cigarettpappret.

Med en förbluffande känsla rullade Nadeen ritzlapappret med mellan fingrarna och försökte få tobaksblandningen att lägga sig jämnt. När han slutligen var nöjd, förde han cigarettpappret mot munnen och stoppade ut tungan för att slicka lätt på limmet som gick längs med ena långsidan. Med snabba, vana rörelser rullade han sedan ihop det hela och avslutade genom att hålla vid filtret med tummen och pekfingret och slå den lätt mot bordet, så att den blev lite mer kompakt. Det sista "meckaren" gjorde var att tvinna ihop den öppna delen av jointen, sedan var det bara att tända på. Vilket Nadde också gjorde.

Efter ett par djupa bloss så blåste han ut efter en stund, slickade på fingret och fuktade kring pappret under själva glöden, sedan räckte han den över till Johan, som tog emot och också drog i sig av den förrädiska röken. De satt tysta i soffan medan glöden gick fram och tillbaka, medan tonerna av Bob Marleys ”Buffalo Soldier” fyllde rummet. 

Bängheten av rökat steg i några minuter och tvingade bort alla vettiga tankar till förmån för det sköna, flummiga tänket som kom med ruset. Johans hjärna kändes som en enda lyckorusig gröt, som fick honom att kännas sig härligt avslappnad. De började diskutera saker som skulle få en psykolog att vilja ringa ett nödsamtal till Lillhagen.

Garvisarna avlöste varandra oavbrutet medan de två tramsade värre än en femåring som nyss insett den enorma glädjen som fanns i kiss-och-bajs-humor. Men vad spelar det för roll att man gör sig själv till åtlöje, när man själv - för stunden - inte bryr sig och ingen utomstående varken hör eller ser hur man håller på? Då var det värre att göra bort sig inför folk på fyllan. Att skylla på att man ”var bäng” var mer accepterat bland ungdomarna än när man skyllde på att man ”var full”. Tydligen så var det viktigare att man kunde hantera sig själv under fyllan, än när man rökte på.

Efter en halvtimme av osammanhängande skrattattacker, så lugnade de båda ned sig något och Nadde torkade tårar ur ögonen. Efter en stund blev han allvarlig och frågade Johan:



”Hörde du förresten om knivmordet vid Backaplan nu i helgen?” frågade han Johan.

”Jo, jag läste nåt om det på text-tv”, svarade Johan och skärpte till sig, innan han fortsatte, ”vet du vem det är eller?”

”Ja, det var ju Ekki”

”Finnen?”

”Han ja, tydligen något om att han börjat dealat för nån tung gubbe på Hisingen..”

Johan suckade.

Ekki var en gemensam gammal polare till de båda under högstadietiden. Han hade gått i en parallellklass till Johans i Tynneredsskolan. Ekki var en karaktärssvag person på den tiden, som oftast gjorde grejer för att få bekräftelse och ”höra till”. Han gjorde rätt ofta korkade saker och några gånger gjorde han misstaget att gola ned sina polare när han åkte fast. Det ledde till att Ekki blev illa omtyckt och därmed behövde göra fler dumma saker för att få tillbaka sina kompisar. Han vände ofta kappan efter vinden och stod aldrig upp för någonting han trodde på, om det var någon ledargestalt i gänget som tyckte annorlunda. Denna svaghet kunde man applicera på många fler i gänget, men Ekki var den absolut svagaste länken när det gällde sånt.

Johan tittade in i den ljudlösa teven där en reklamsnutt om analproblem tipsade om en "ny, supereffektiv hemorrojdsalva".

”Jag tycker synd om den jäveln”, suckade Johan och Nadde instämde nickande.

"Aaa, inte kul att ha ont i röven hela dagen!", svarade han kvickt.

"Men jag menar ju fan inte han i reklamen, ditt kötthuvud!", svarade Johan med ett skratt, "utan jag mena Ekki."

”Jaha, haha, då fattar jag. ...Jag känner ju inte till detaljerna men man fattar ju ändå vad det handlade om”, sa Nadde.

”Jo, det klart. Men man kunde ju nästan räknat ut att det skulle sluta såhär för honom. Han snackade alltid om att han skulle bli 'tung och farlig', som sin brorsa Matti. Men han var ju inte ens hälften så smart som honom.”

”Sant, mannen”, svarade Nadde och började därefter skratta. ”Hahaha, minns du när vi tre var inne i en villa i Skatås för tre-fyra år sen? ”

”Haha, jaa, det var så sjukt, vem fan går och sätter sig på toaletten och skiter under ett inbrott, änna?”

De två skrattade högt ett tag, innan Nadde fortsatte, mellan skrattattackerna: ”Och sen, när han kom ut ur toan och stötte in i ägaren, så var han så stukad att istället för att fly, som vilken annan idiot som helst hade gjort, så frågar han om det fanns nåt dasspapper nånstans, hahaha!”

De skrattade länge under marijuanas inverkan på deras sinnen. Efter några minuter lade sig garvisarna och medan Nadde tände en cigg så fortsatte Johan med lägre röst:

”Men han golade aldrig ner oss den gången, fan. Han var en riktig liten golbög egentligen, det var han, men han golade aldrig någonsin ner oss. Det måste man ge honom.”

”Han skulle aldrig våga tjalla på oss, Johan. han visste att vi hade dabbat sönder honom.”

”Jo, det har du rätt i. Kommer du ihåg när både Ekki och Samir åkte fast för en moped, bara för att Ekki försa sig när polisen tog honom, så Samir också fick skit för det? Ekki åkte på så mycket pisk av Samir att han nog aldrig mer gjorde bort sig på det sättet!”

”Haha, just det ja! Och först jiddrade han om att han slagits mot fem anabolakillar inne i stan och var nog den sista som förstod att alla redan hade hört vad som verkligen hade hänt!”

En ny skrattpaus uppstod men den dog snabbt ut igen. Både Johan och Nadde satt och stirrade tomt ut i rummet dom satt i, som om båda två slogs av en nostalgisk saknad: en känsla av stigande åtrå som ibland uppstår när man inser att man faktiskt aldrig mer kommer få uppleva en så underbar tidsperiod igen, som man en gång hade i sitt liv.

Minnena man bar med sig från den tiden var visserligen ovärderliga och man skulle nog verkligen vilja uppleva allt det man gjorde då, ännu en gång, men att fastna för länge i längtan efter det förgångna var något man skulle passa sig för. Den som ständigt blickar bakåt missar allt det som passerar en i det som kallas ”nuet”. Och det är i ”nuet” allt händer. Med lite ”Carpe Diem”-tänk och gammal hederlig ”Jävlar Anamma”-anda så kan vem som helst få ”nuet” att alltid kännas som den bästa tiden i sitt liv.

Det var i alla fall Johan övertygad om.

Men han delade inte med sig om sina tankar om detta till Nadde, utan tände istället en cigg som han långsamt rökte upp. Ur högtalarna kom melodin från Marvin Gayes ”Sexual Healing”, som nog många människor världen över någon gång älskat till. Nadde gav plötsligt ord åt den outsagda känsla de båda kände:

”Jag saknar han, fan.”

”Mmm”, instämde Johan utan att lyfta blicken, ”jag också, han var trots allt en schysst kompis för det mesta. Men jag tänker lite på hans bror, Matti. Sitter inte han inne för misshandel?”

”Jo, men det gör han nog inte så länge till. Han har typ suttit av två år nu eller nåt, tror han åkte dit för misshandel ... så han borde komma ut snart.”

”Shit, två år för misshandel! ...Tror du han kommer hämnas?”

”Jag har träffat honom några gånger, när jag vart med Ekki. Även om de inte stod varandra nära så tror jag han kommer knulla upp dom rejält, om han får tag på dom.”

”Jag hade inte velat ha problem med den snubben!” sa Johan och sträckte på ryggen.

”They´re fucked”, konstaterade Nadeen med sin IG-stämplade grundskole-engelska, ”big time.” Han skrattade tomt innan han ställde sig upp och gick ut mot köket för att hämta Coca-cola i kylen.


Johan satt kvar i soffan medan han njöt av den sista, avtagande bängheten. Han fipplade upp sin mobiltelefon och såg att klockan redan var kvart över åtta och ännu hade han inte tagit upp det han kommit för att fråga Nadeen.