seglar för utan
vind
har kapsejsat i en torrdocka

skruvad
i ett städ utan tvingar
men med bultar av hjärtlösa muttrar och
kromade vajrar

vinden har vänt
mig ryggen till
inte till min fördel
precis

seglen har bedarrat stormens öga
ingen kanal är torr
så långt bort man kan se

i en torrdocka
finns min akter
förevigad
i ett musiealt stycke av
köttslig tragedi

ingen tröst
för andra än mig själv
att se mitt skrov
rosta sönder
i ett stycke
humanitär verklighet