Talet har aldrig, varit hans

ej heller hörseln.

Men känslan av oro,

känslan av svek

har alltid varit, hans signum.

Människors kärelekslösa

beteenden tar över

hans rum, och tvingar till

svärtans tryck 

på papper i mängder.

Stum i glädje och sorg

lever narren sitt liv

som ett eko av andras

öden.

Trycket torkar ännu en gång

och orden kan läsas innantill

av blinda och döva,

av stumma och debila.

Sista klirret för länge sedan

ekat ur och den siste

musikanten packat sin väska.

Madamen står så grann

med fransarna så käckt på sné

när hon avtackar narrens tjänst!

Han går då ut i kylan så ensam

med tårarna rinnandes för kinder.

Aldrig älskad, aldrig aktad. 

För vem älskar den lille

fete, fule narren?