hur har ja kunnat bli så
skadad
tidigt i mitt liv

Allt värker fram
efter att sjukgymnasten
masserat sömmarna
som behöver sprättas upp
de är för tättslutande

Sorgen väller fram
inväxlad med
första trötthetens lugn
tillintetgjord
vad ska vi göra
med en sån

en sån padda
blev sågad
tolkningen fel
eller sänds de bara av
egentrons försäkringspropp
skrymmande utanförskap
som inte kunde samsas
med den bästa av
intelligent intention
från ägarinnan
den som sprutade ångestfull
ensamhetsånga(?)
ned i nitiska knivar
så fort isen visade
minsta tecken till
sprickbildning

Tårarna forsade bara
hon öppnade
en enda
liten knappnålsstor
öppning
sipprade som om de
väntat en livstid
Hur kan så stor
meningslös trötthetssorg
rymmas i en så liten person
som inte vill va till besvär
inte vågar ta en bulle
innan hon frågat
men hon har ju ingen
att fråga
det är essensen
i resten av livet
Till slut orkar
hon inte vänta
på någon utan ögon öron
Stormen tilltar
blåser bort minnet
av att något
hade kunnat tagit
sin början där
i det svarta tomma hålet
Nu var det så fyllt
av smärta
helt igenkorkat
Nervsignaler pilade
hit och dit
försökte hitta kunskapsprogram
som bara blev värre och värre
för varje dag
Där låg hoppet
som var bortglömt
smärtans eko
studsade illvilligt
infångad i en synaps
en stöt
åt allt som velat leva
Hade hon blivit
spritt språngande galen