Att jag är viktig och ingen annan är som jag det vill jag känna en dag jag får får inte glömma att jag föddes en gång av föräldrar som väntade på mig länge
jag var ju deras kärleksbarn har jag fått höra så många gånger i mitt liv men varför gör det så ont när knoppar brister och blodet droppar ner och smärtan ökar i min själ för var dag som går

Jag kan inte skilja mig från er helt enkelt ni har etsat er fast i mig och jag klänger envist som ett litet barn som vill få uppmärksamhet se mig hör mig jag behöver er lämna inte mig här ensam i mörkret snälla mamma och pappa jag är så mörkrädd men ni bryr er inte om det

Jag har en önskan att få leva ett skönt värdefullt liv med kärlek vänner känna samhörighet inte utan-förskap som jag alltid har gjort i mitt liv så fort det bränner så går jag det får inte göra ont ni får inte såra mig mera det är då jag flyr in i isoleringen där jag är osårbar men väldigt less-en och ensam i mitt utan-förskap finns det nån värld för mig i detta liv att passa in i eller är jag för evigt ett utanförbarn asfaltsbarn som håller blicken ned för att slippa era hårda blickar som dömer mig

Väntar på livet ska hända väntar på att lyckan ska inträdda i mitt liv orkar inte mera smärta nu inga mera tårar inge mera svek men ändå ser jag att jag undviker livet av mig självt jag går omvägar och undviker allt som vara farligt i min värld men när jag skriver får jag känna att jag får vara den jag är oavsett ni som läser mig gillar det eller ej så har jag rätten till mina ord och känslor en del gillar ha dem inom sig och jag föredrar att få skriva ned dom vidrör smärtan varje touch på tangentbordet tanke hjärta känsla handling ned i mina brinnande fingrar