Mellankolli sorg istappar skaver och begär plats i
min själ som redan är full av smärta kan inte fly kan
inte springa kan inte väja det kommer som ett tåg
utan bromsar

längtan bort längtan till att må bra längtan till att
hitta mitt forna jag skala bort alla hårda skal som
fräter mig äter mig var dag

ångesten går med smärtan kroppen krymper och är
rädd för ångest-smärtan som kräver all plats nu låt
mig få bli ett djur med skal på som jag krypa ur och
slippa taggtrådar av smärta ångest som väller fram

jag är rädd för allt jag känner idag igår imorgon rädd
att tappa fotfästet rädd att ångesten ska ta över mitt
liv fängsla mig som så många gånger tidigare hur länge
ska jag orka bära smärtan hur länga ska tröttheten vara
min ständiga följeslagare

detta är inget liv detta är ett fängelse jag byggt åt mig
själv jag är så rädd för att känna smärta tomhet ensamhet
övergivenhet att bli över den som ingen vill ha